Bortskämd

Känner mig verkligen alltid uppskattad och uppvaktad av min Philip. Men idag blev jag alldeles gråtmild av efforten han lagt ner på min födelsedag. Utöver de finaste orden någonsin, fick jag även en dator med tillbehör "så du har en bra dator när du får ditt drömjobb efter examen", 30 av de vackraste och största rosorna jag någonsin sett, en fantastisk middag och Harry Potter på det. Behöver jag förtydliga varför jag blev blödig eller är det solklart?

Och mina finaste bästa vänner Banaz och Shaj överraskade mig med tårta och världens finaste pälsjacka. Jag var alldeles chockad för jag hade verkligen inte förväntat mig det! Hade inte ens tänkt att fira mig.

Och så massor med kärlek på det.
Jag känner mig så rik. Rik på kärlek, rik på bra vänner och rik på den mest fantastiska mannen jag någonsin träffat.

Tack Gud.

Fixlördag

På vintern går jag ofta runt i flera veckor och känner mig ful, blek och ofräsch. Idag eliminerade jag ful och ofräsch. Fick fnatt vid 02 och ba, NÄH nu fan, mina ögonbryn skulle passa på en varulv, håret är tovigt, benen orakade, naglarna flisiga och omålade och hyn ser ut att tillhöra en hormonell tonåring. Efter lite skrubbande, duschade, filande, rakande, målande och plockande sitter jag nu i sängen och väntar på att min ansiktsmask från Lush ska torka så jag kan tvätta av den och känna mig som en människa igen. Tjejen inne i butiken lovade dyrt och heligt att jag skulle bli snygg av masken. Vi får väl se! En burk med sparris och lite oljor för 125 spänn MÅSTE ju göra susen? Imorgon kanske jag tillochmed (hör och häpna) sminkar mig!! Så kanske jag blir lika snygg som nedan. Håll tummarna nu!

En smak av verkligheten

Jag visste att hon tynade bort. Min bror försökte få mig att förstå det redan ett år innan. Han sa att han hade "förberett sig", för att "det inte skulle göra så ont". Jag minns att jag blev arg för att han sa det och kastade ut honom ur mitt rum. Det var för smärtsamt att lyssna på, och jag ville inte förstå, jag ville inte acceptera. Hon som var så pigg och positiv och glad. Men jag visste innerst inne att hon var väldigt sjuk.
 
Det var in och ut på sjukhus hela det sista året, och jag ville aldrig dit på besök. Jag hatade sjukhus, hatar sjukhus, det är bland det absolut värsta jag vet. Bara att ta mig in på något som ser ut som en klinik ger mig ångest och hjärtklappning, så jag ville verkligen inte dit. Speciellt inte till onkologen! Det blev för verkligt då liksom, för påtagligt. Men tre veckor innan hon dog gick jag dit med min familj. Jag hade tagit med mig ett nagellack för att hon alltid tyckte om att måla naglarna. Jag vet inte varför det var så viktigt för mig, men det var verkligen det. Fan vad jag hetsade med det där nagellacket... Vet inte om jag ville ha en känsla av normalitet, eller varför det gav mig tröst, men det gjorde det. Det var bisarrt. Självklart var hon för trött för att orka sitta upp medan jag skulle måla, så det blev inget. Och när hon somnade grät jag över det. Och alla grät. Det var bara min pappa och min farbror som höll igen. Min bror hade inte ens orkat ta sig till sjukhuset, "jag vill aldrig byta ut minnet av henne som frisk" hade han sagt. Och jag förstod. Även om jag inte ville förstå.
 
Det var sista gången jag såg henne. Och dagarna bestod av enorm ångest. Jag orkade knappt med skolan, höll upp en fasad, grät på toan ibland, gick undan för att ringa familjen. "Hur mår hon?" "Några förbättringar?" "Svarar hon på medicinerna?". Några dagar senare las hon in på hospice. 
 
På det här var det oron för min kusin. Min 15 åriga älskade kusin som aldrig gjort en fluga förnär. Min kloka, snälla, omtänksamma 15åring. Hon var den lillasystern jag aldrig fick. Jag hade varit så lycklig över hennes födsel, och min farbror och hans fru hade valt mitt namnförslag till henne när hon föddes. Varför skulle just hon behöva gå igenom det här? Varför skulle just hennes mamma bli sjuk? Och jag var arg. Fan vad arg jag var. Jag ville slåss, jag ville göra illa folk, och jag skrek på gud och jag bad om förlåtelse och jag skrek på gud och bad om förlåtelse. Jag var ett vrak. 
 
Läkarna hade gett henne en vecka, max. Sedan skulle hon vara borta. Hon gick över med två dagar. Dagen hon dog hade jag tenta i skolan. Och det var samma där, samtal efter samtal för att få någon information. "lever hon mamma?" "snälla, berätta vad som händer". Innan tentan ringde mamma igen och jag hörde att rösten var annorlunda. "har det hänt?" frågade jag. "Nej, svarade mamma". Men jag visste att hon ljög. Jag visste att hon inte ville tala om sanningen för mig för att jag inte skulle göra dåligt ifrån mig på tentan. Jag hade pluggat så hårt inför den. Så jag tog emot lögnen, ifrågasatte inte, svalde klumpen i halsen och gick in och skrev. Sedan åkte jag in till stan och träffade Philip. Som dök upp med blommor. Han är så himla fin. Jag älskar honom. Sedan kom samtalet. "Hon har dött".
 
Jag skrek rakt ut. Och folk tittade, men jag brydde mig inte. Ångesten gjorde mig knäsvag, och jag mådde illa. Hur kunde det här vara såhär smärtsamt? Hur skulle jag någonsin ha kunnat förbereda mig inför det här? Jag ville kräkas, och jag gjorde konstiga läten ifrån mig, och Philip tog min hand. Resten är en dimma. Jag minns att Philip gjorde allt för att lugna ner mig, och jag kom tillsist till ro. När jag kom hem var allt kaos. Folk jag aldrig hade sett fyllde huset. Kräkreflexen igen, tårarna. Jag gick in i mitt rum med min kusin, och jag höll om henne. Och nu blev det för jobbigt att skriva mer om det, plus att resten av dagarna ändå är en dimma.
 
Kommande två veckor minns jag som en zombietid. Jag bara gjorde saker på rutin. Vissa blir helt apatiska, jag blev en robot. Försäkringar check, dödsbo check, kontakt med övriga myndigheter check.
 
Idag har det gått ett år sedan den där dagen.
 
Till dig, 
Jag lägger många timmar om dagen på att tänka på dig och minnena jag har av dig. Jag minns ditt lockiga hår som alltid hade en ny färg varje gång vi sågs. Jag minns ditt ekorre-skratt som smittade av sig på alla omkring dig. Ibland försöker jag härma det för att förklara för människor jag älskar hur du skrattade, men det blir aldrig rätt. Och jag blir lika frustrerad varje gång.
 
Jag minns hur du i slutet på år 1999 öppnade dörren när jag knackade på som 6åring, och berättade att du hade en bebis i magen. Det var en bebis som kom att bli en av de största rikedomarna i mitt liv. Du stack bara ut huvudet liksom. Och jag som bara var ett litet barn svarar "Jaha, är det därför du är tjock?" och du svarade "ja!". Självklart var du inte tjock, och du kan inte ha varit längre gången än ett par månader. Hon kom ju i maj. Jag skrattar när jag tänker på det. Det är ett av de starkaste minnena jag har av dig.
 
Jag minns inte hur din parfym luktade, eller vad som fick dig att skratta. Och det gör mig ledsen.
Jag kollar ofta på foton av dig. Och ibland kommer den där ångesten som smärtar i hela bröstet. Men jag gråter sällan. 
 
Du var så stark, så otroligt stark. Och du älskade livet. Fan vad du kämpade.
Jag önskar att du aldrig hade behövt göra det så tydligt för din dotter om allt du skulle gå miste om i hennes liv. Fast jag vet att du ser henne, bara på ett annat vis. Jag önskar att jag hade talat om för dig mycket oftare hur mycket jag älskade dig, hur mycket jag älskar dig. Jag önskar att jag inte hade varit rädd för sjukhus. Men jag vet att du visste det.
 
Och du var så vacker. Så otroligt vacker. Jag önskar att du var här, att du hade fått se kvinnan din dotter utvecklats till på bara ett år. Om allt hon gör för att göra dig stolt. Och jag vet att du är stolt. Du kunde vara stolt över dina nära och kära bara över att de ens existerade. Det var sådan du var. Genomgod, omtänksam, lugn och snäll. Du har varit borta i ett år idag. Och jag har lärt mig så mycket, jag har växt, precis som din dotter. Och jag tar hand om henne och farbror, jag lovar det. Och vi mår bra. Precis som du hade velat.

Jag älskar dig, och jag saknar dig varje dag. 
Vila i frid, du fattas mig.

Rebellious enterprising kid

Jag har tidigare nämnt hur speciell och konstig Philip är i sitt sätt att ge komplimanger. Ni minns en gång när han kallade mig för en fin filé medan alla andra är köttklumpar? Ja, ni fattar nog.

Han pratar ofta om hur driftig och envis han tycker att jag är. Och idag var han så fin, och rolig som alltid. Såhär lät det.

Philip: Midia vet du, redan i början märkte jag på dig hur envis du är. Jag testade dig, vet du det?

Jag: Vad menar du? Vadå testade?

Philip: Ja, alltså jag försökte se hur mycket man kunde styra dig och rubba på åsikter. Du vet en häst går ju oftast att styra.

Jag: Jahaaa....? (var föga förvirrad)

Philip: Ja, och jag märkte att du är en häst utan sadel. Det GÅR inte att styra dig. Du är en fri häst. En fri själ!

Philip: Men jag älskar det.
 
Philip: Och sen är du så jävla driftig. Du peppar liksom mig till att vara ännu driftigare. Ibland håller du på med så mycket saker samtidigt att på riktigt blir andfådd av att titta på dig. 


Det där med kärlek

Jag har delat över ett år med honom nu. Vi tog del av varandras sorg och förluster, stöttade i mörker och peppade i ljus. Jag har varje dag fått höra hur bra jag är, hur fin jag är, hur smart jag är, hur knasig jag är. Och jag har gett tillbaka lika mycket. Han vet hur rolig han är, hur omtänksam han är, hur klok han är och vilket stort hjärta han besitter. Det är fint det där, att känna sig älskad helt ovillkorligt. Att den jag älskar så mycket älskar mig precis lika mycket tillbaka. Att vi har samma värderingar, samma lättsamma syn på livet, att vi sätter samma värde på förhållanden, att vi får vara de vi är rätt och slätt när vi är med varandra. Att vi aldrig ger upp på varandra. Han tycker jag är bäst i hela världen på vad jag än tar mig an, och han vet att jag tycker han är bäst i hela världen på allt han tar sig an också. Jag har delat över ett år med honom nu, men han känns så självklar. Som att han alltid varit där. 

Creative aren't you?

Jag och Philip satt i ren tristess och diskuterade namn på framtida barn (haha).
Och såhär lät det idag. 
 
Jag: Vi får inte döpa våra barn till något som rimmar på något annat

Philip: Eller på någon vi inte tycker om!
 
Jag: Nej precis
 
Philip: Tjej först då

Jag: Vad tycker du om Adelaide?

Philip: Tycker inte det är fint

Jag: Aliyah då?

Philip: Nej

Philip: Aldrig

Philip: Aliyah Piraya!!
 
 
 

Trädmänniska

Varje gång jag shoppar med Philip förvånas han över plagg jag säger är fina. Han tycker oftast de är skitfula tills jag sätter på mig det, då säger han alltid att jag bär upp plagget. Philip tycker att jag klär mig som en hippie, ni vet mönster och allt "konstigt" men han visste inte att det kallades för hippie så han kallar mig för trädmänniska jämt. Dessutom så hatar jag produkter med kemikalier i, får inte i mig några mjölkprodukter och tror typ inte på medicin. "Trädmänniska".
 
Nyss ba
Jag: babe.. 
Philip: aa? 
Jag: jag ska färga håret blått
Philip: alltså shit
Philip: bli bara ett träd!
 


 
 

How much is a bottle?

Jag dog av skratt nyss. Philip ringer mig med panik i rösten och ba:

Philip: Mamma bad mig vattna blommorna och nu pissar den här stora blomman och det är vatten överallt
Philip: jag vet inte vad jag ska göra
Philip: Jag är helt svettig och har suttit på knä och torkat vatten för de läcker
Jag: vadå hur jävla mycket vatten har du haft i?
Philip: Mamma sa en flaska till de stora blommorna, vad tänker du när du hör "en flaska"?
Jag: 33cl såklart, typ en cola-flaska.
Philip: INGEN NORMAL MÄNNISKA TÄNKER 33CL MAN TÄNKER JU EN LITER!!!
Jag: Har du helt seriöst haft i en liter vatten i den där pluttkrukan?
Philip: Ja
Philip: Och nu pissar dem
Philip: Och jag är svettig
Jag: Hur kan du inte fatta att man inte har i en liter vatten i en sådan kruka?
Philip: Tror du jag kollar krukan, jag tänker stor blomma = den är törstig

Alltså jag sitter och skrattar medan jag skriver det här hahhahhahahha

how to get out of an argument

Jag: jag är arg på dig

Philip: jag är arg på dig

Jag: varför är du arg på mig?

Philip: för att du är arg på mig?

Jag: Men du har ingen rätt att va arg på mig

Philip: Jo

Jag: Varför?

Philip: För att du är arg på mig

Jag: Ja men du har ju varit dum

Philip: Du också

Jag: Vadå vad har jag gjort som är dumt?
 
Philip: Du är arg på mig
 
Man ba nu har jag glömt vad jag var arg över haha
 
 

A bit confused now aren't we

Jag: hur många timmar har du kvar innan du blir fullbetald på jobbet?

Philip: ett halvår typ
Philip: eller alltså 
Philip: 45 minuter 

Jag: va? 

Philip: aa tänk året som en klocka

Man ba' good beskrivning much? 


Krabi

De första två veckorna spenderade vi i Krabi. Så himla vackert ställe! det enda vi kände var att två veckor på samma plats var alldeles för länge så vi tog vårat pick och pack och åkte till Patong sista delen av resan. 
Bilder från avresan och första dagarna:


















Thailand 2014-2015

Den 25 december 2014 tog jag och Therese vårt pick och pack och åkte till Thailand. Det var den bästa resan i hela mitt liv, vi hade sååååå jävla roligt. Vi var borta i nästan en månad och under den månaden hann vi klättra, gå på äventyr, rida elefant, åka båt, snorkla, festa, sola, bada, träffa massor med människor, få en svit för oss själva, resa runt, shoppa, äta gott och bli magsjuka, haha. Har upplevt både det ena och det andra och jag har aldrig varit med om att längta hem så lite som jag gjorde där borta. Hade utan tvekan kunnat stanna längre om jag inte hade haft skolan och pengarna hade räckt. Jag saknade bara Philip, min familj och tjejerna så sjukt mycket, det var allt. När vi var hemma igen i slutet på januari var det så himla skönt att ha sluppit den värsta delen av vintern. Ska lätt försöka åka i vinter igen! :) 


Rep

Idag repade vi det sista på dansen, moderna stycket. Nästa rep blir på stadsteatern. Snart föreställning juuu! Var helt mör när jag kom hem vid 22-tiden, haha. Stycket är så jävla "här är jag, jag ska höras" så man får blåmärken överallt, haha ni fattar säkert nada. Aja. Var så jävla skönt att duscha i alla fall. Känner man själv att man stinker då är det fan illa. :') Det var finaste solnedgången påväg hem. Såg ut som himlen brann. Checka this out! 





A tiny bit of evilness

Vi var och spelade biljard
 
Jag: kan vi inte slå vad om vinst
 
Jag: om du vinner får du bestämma vad du vill ha
 
Philip: och om du vinner?
 
Jag: så får jag vaxa ditt ena ben
 
Jag: du är så hårig
 
Jag: fatta vad ont det kommer göra
 
Jag: jag kommer skratta ihjäl
 
Han ba:
 

Sleep and vulcanoes

 
Jag: vill du sova en stund till?
 
Philip: nej, det här är bara efterskalvet
 
Jag: va?
 
Philip: ja alltså
 
Philip: sömnen är själva utbrottet
 
Philip: att man blundar efteråt är efterskalvet
 
Philip: man liksom blundar bort utbrottet
 
 
Man ba aaalrighty then... you aren't awake 
RSS 2.0