Motgångar och medvind

Trots att 2013 inte är över än så kan jag inte låta bli att tänka på hur mycket som har hänt det här året. Det har verkligen varit ett händelserikt år, och dessutom både det värsta och det bästa året i mitt liv. Med 90% nedgångar och endast 10% uppgångar har jag testats psykiskt till maximal nivå.  
 
I slutet på januari gick jag igenom en grej som gjorde mig sängliggande i 5 veckor. Detta i kombination med en knäskada som gjorde det omöjligt för mig att göra det jag brinner för, nämligen dansa, var otroligt påfrestande för psyket, men tack vare stöd från nära och kära stod jag tillsist på fötterna igen.
 
Under samma period gick jag ett fjärde år i gymnasiet för att höja mina betyg för att kunna komma in på mitt drömprogram på högskolan, journalistik. Detta gjorde jag samtidigt som jag fick känna av hur flera lärare stämplat mig som ett hopplöst fall. Bara för att jag under deras lektioner inte lyckades få ett godkäntbetyg. De ifrågasatte mig, och inte deras utlärningsmetoder. Det var mig det var fel på, inte de. Det motbevisade jag genom att kirra högsta betyg i ämnen som jag tidigare varit underkänd i. Måste kasta in ett tack till min underbara programrektor Christer, mitt i allt, för att han trodde på mig och för hans stöd. Hade aldrig klarat det utan honom. Om bara fler lärare kunde inse att deras jobb är att agera mentorer och inte agera boss, så hade flera elevers självförtroende gällande studierna varit högre. Fjärde året avslutades, jag var nöjd och sommaren var på g.  
 
Jag fick under flera månader även känna på hur det känns att stå som både arbetslös och sysslolös. Jag lider med er vuxna som fått gå igenom det när ni samtidigt har hem och hushåll att sköta. Det är inte kul. Jag som normalt är en väldigt driven och målmedveten person, som aldrig varit sysslolös i hela mitt liv stod nu utan både jobb och skola och det var sjukt jobbigt för mig. Samhället sätter en latstämpel på en och man själv har en tendens att känna sig värdelös. Jag ville sluta leva på mina föräldrar, känna mig lite självständig och få växa som person.  
 
Visst jag är ung, möjligheterna är många, men något slags tecken på något bra och något självständigt ville jag ändå ha. Något som liksom visade vart jag var påväg inom den närmaste framtiden. I och med att jag inte ens hade dansen då så blev det här tusen gånger jobbigare för mig.
 
Även vänskapsrelationer och andra relationer har testats det här året. Jag har "förlorat" några vänner medan andra består starkare än någonsin. Jag har aldrig tidigare varit så säker på min vänkrets som jag är nu. Har även fått en del nya vänner och bekantskaper som jag är glad över. 
 
I början på sommaren hände det som knäckte mig totalt. Jag förlorade någon som jag skulle tagit en kula för om jag varit tvungen. Någon jag värderade högre än vad personen värderade mig och någon som varit en klippa under mina tuffaste perioder vände mig ryggen, och gjorde det när jag behövde personen som mest. Sommaren började på värsta möjliga sätt och när jag trott att det inte kunnat bli värre, fick jag det motbevisat. De dagarna jag var totalt apatisk, ohanterbar och okontaktbar fanns mina närmaste vänner där för att hålla mig ovanför vattenytan, och gör än idag. Hur tacksam jag är över det kommer jag aldrig kunna förklara eller visa. 
 
I mitten på sommaren åkte jag till Stockholm på dansläger en vecka. En vecka som min bästa vän Isa föreslog skulle vara bra för mig. Från den veckan har jag flera av sommarens bästa minnen. Kände inte av min knäskada och fick dansa dagarna långa. I slutet av dansveckan åkte jag hem med blåmärken över hela benen och axlarna, men med ett leende bredare än något man kunnat se på flera månader. 
 
Från resten av sommaren har jag även massor med fina minnen som jag bär med mig. Sol och bad, lathäng och chillkvällar inne på en rutten dagisgård. Det är de små grejerna i livet eller hur? haha...
 
I slutet på sommaren fick jag mitt antagningsbesket till högskolan. Det visade sig efter många om och men att jag kom in på min drömskola och mitt drömprogram och ska nu få börja plugga till journalist. Äntligen en uppgång. Lyckan jag kände och lyckan jag såg i min mors ansikte önskar jag att jag kunde skriva ut, rama in och sätta upp på väggen. Det är min största stund i livet, och till synes även min mammas största stund. 
 
Och här är jag nu. På måndag börjar ett nytt kapitel i mitt liv. Jag blir heltidsstudent i Stockholm och upcoming journalist. Med tiden bostätter jag mig även i Stockholm på heltid och har därmed nått ännu en utav mina största drömmar. Jag börjar även med baletten igen.
 
Efter alla motgångar jag fått möta det här året, känner jag nu en gnutta hopp inför vad framtiden har att erbjuda. Jag är inte helt tiptop, men samtidigt inte i helvettets mörkaste håla. Jag är starkare psykiskt efter det här året, och jag är lika starkt älskad tillbaka av de som jag älskar. 
 
Snart är augusti slut och hösten och vintern närmar sig. Vad jag får gå igenom fram tills dess vet jag inte, men jag vet att jag är redo. Vad är det nu man säger, What god brings you to, he'll bring you through, eller hur?
 
Tack till alla er som finns där för mig på riktigt, dagligen, och har ställt upp för mig på olika sätt. Både er som jag träffar dagligen och andra som funnits där på andra sätt. Ni vet precis vilka ni är. Jag har nog inte direkt varit tyst med att förklara hur tacksam jag är gentemot er. Tack. 
 

Toffifee

Jag har en sån hatkärlek för Toffifee så det är sjukt. De är så goda, men askarna, de jävla askarna... JAG. TÅL. INTE. Ni som käkat Toffifee vet att chokladen är "gjuten" i små gropar i paketet. Och gjuten är den fan, för bitarna sitter stenhårt. 

Man ligger i sängen, nermyst med ett täcke och en kopp té framför tv:n och blir sugen på något gott. Tar fram askfan, ska ha ut en bit.
Resultatet är att den susar förbi och spränger ljudets hastighet under tiden och prickar någon jävla tavla 30 meter bort, och man bara suckar "JAG ORKAR INTE".
 
För att få loss bitarna måste man på något finurligt sätt få in ett finger för att "gräva" upp chokladbiten, eller trycka i botten på asken. Det sistnämnda är det jag oftast kör på. 
 
När man fått loss chokladfan så flyger den iväg som en jävla patron till en Glock, över hela jävla rummet tills den hamnar i en obskyr hörna fylld med damm där chokladbiten blir liggandes. Oätbar. Och detta upprepar sig.
Tills hela jävla rummet är fyllt av dessa chokladbitar. Givenvis har man lyckats få i sig en eller två redan, och suktar därför efter mer. Men nej! Inte Toffifee inte.
 
Askfan är en synd!
 
RSS 2.0