Midia, spindelhataren

Jag kommer hem efter en lång dag. Går in på mitt rum, redo för lite sinnesro. Sen ser jag den. Det svarta kräket som kryper i racerfart rakt över golvet. Jag hoppar till och känner hur pulsen ökar. Skriker likt ett barn - MAMMA, SPINDEL, SPINDEL MAMMA SPINDEL!!!
 
Vid det här laget har rädslan hunnit utvecklats till ilska. Jag är arg. Vildsint. Har mord i sinnet och det enda jag tänker på är ödet spindeln ska möta. Död.

Med blicken kvar på spindelfan tar jag upp min tyngsta sko samtidigt som jag mycket bestämt stegar fram mot djuret. Han ska dö. Jag lyfter armen högt upp i luften, med skon i högsta hugg och smashar till kräket med all min kraft. Inget ska lämnas till slumpen. Han SKA dö.
 
Sen bara fortsätter jag slå och slå och slå. Ungefär som i skräckfilmer ni vet, när en ensam liten dam äntligen lyckas döda mördaren. Efter första hugget är mördaren död, efter andra och tredje hugget är han definitivt stendöd. Så var det för mig med spindeln. Jag slog tills alla 8 benen var av och tills kroppen förvandlats till en mörk sörja.
 
Jag såg det som min plikt att inte bara döda spindeln, utan tortera den så pass att när jag var klar med den så var det bara saft kvar. Spindeljuice. En fläck utan risk för reinkarnation. 
Det var som att jag ville ge tillbaka för skräcken den satte i mitt hjärta tidigare minutrar. Jag dödade den inte bara, jag dödade även dess själ och spåren av dess existens.
 
Det var ren jävla avrättning. Ren jävla tillfredsställelse. 
Kommentarer
Postat av: Lisa

Roande inlägg, hahaha. Har emellertid agorafobi själv, så själva situationen där och då är ju ren och skär panik. Blir alltid bra storytelling sen..vettefan om det är värt det dock.. Fin blogg har du iallefallet!

Svar: haha, ja men precis! tack för din fina kommentar :)
Midia Saleh

2013-06-13 @ 23:11:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
RSS 2.0