Jag låg i sängen och kände uppgivet hur smärtan kom tillbaka. Det var en förlamande känsla, som om ett enormt hål öppnats i mitt bröst, blottat mina inälvor och lämnat taggiga, oläkta sår som fortsatte bulta och blöda trots att tiden gick. Trots att jag visste att mina lungor fortfarande var intakta kippade jag efter luft, och det snurrade i huvudet som om ansträngningen inte gav något resultat. Och mitt hjärta måste fortsätta slå, men jag hörde inte pulsen i öronen och mina händer kändes blåfrusna.

Jag kurade ihop mig, pressade händerna mot revbenen för att hålla ihop. Jag försökte hitta tillbaka till känslolösheten, förnekelsen, men lyckades inte.

Ändå upptäckte jag att jag kunde överleva. Mina sinnen var skärpta, jag kände smärtan- den värkande sorgen som strålade ut från bröstkorgen och skickade plågsamma vågor genom kroppen och huvudet- men jag kunde hantera den.

Jag kunde leva med den. Det kändes inte som att smärtan avtagit med tiden, snarare som jag blivit stark nog att uthärda den.