Kommer aldrig kompromissa, inte när det gäller mitt hjärta

Det är ju sjukt egentligen vad en annan människa kan göra mot en rent psykiskt. Hur flera år av en konstruktion som råkar vara ens kropp och psyke kan brytas ned så fullständigt och totalt av någon annan. Hjärtesorg.
 
Jag tänker på hur JAG mått när ens närmaste mått skit, när deras hjärtesorg varit ohållbar. Spelar ingen roll om det är sorg efter ett förhållande som tagit slut, slutet på en vänskap eller familj som vänder en ryggen. Man känner sig så extremt hjälplös och orolig, och hur man innerst inne vet att vad man än säger, hur mycket råd man än ger och hur mycket man än "säger de rätta grejerna" så hjälper ingenting.  Ändå hoppas man att det ska hjälpa, och man fortsätter och man fortsätter och man fortsätter, och man önskar att man kunde vara den som satt där istället för de, för att de skulle slippa smärtan. 
 
Sedan tänker jag på mig själv och vad jag utsatt mina nära för när min hjärtesorg varit ohållbar. Jag tänker på hur de klappat mig över kinden, torkat mina tårar, sagt alla de rätta sakerna och fått mig att skratta, hur jag för en liten stund känt mig som mig själv för att sedan återgå till smärtan. Inget hjälper! Har de känt oro?
 
Jag tänker  tillbaka på hur totalt jag bröts ner, hur mitt självförtroende försvann och fick byggas upp från scratch och ärren jag fick efteråt. Ärr i form av rädsla. Rädsla för att någonsin lita på en enda själ igen. Varför ska man det liksom? När personer som man ALDRIG trodde skulle vända en ryggen, de SISTA på jorden liksom, gör det? Man tänker "om DE kunde, de som jag älskar så fullständigt och gränslöst, vem kan inte?". Och sådär håller det på och man låter andra sota för saker som de inte gjort. 
 
Det värsta är att verkligen ingen, INGEN förutom personen som orsakat ens smärta kan bota den. Hur man vet att bara den minsta bekräftelsen på att personen bryr sig skulle få en att må bättre och man väntar på bekräftelsen som aldrig kommer och så mår man skit. Man är så totalt maktlös. Det blir liksom inte bättre, man blir bara starkare och lär sig leva med ärren. Och det är skönt, när man lärt sig det. När man lyckas lappa ihop sig själv och kan leva, även fast det är med ärr, och man växer, och man lär sig. 
 
Ja, det är verkligen sjukt vad en annan människa kan göra mot en. 
 
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
RSS 2.0