Jag bara måste

Det tar i som fan att skriva det här, men det känns som att jag måste. Jag kommer skriva som tjej ur ett heterosexuellt perspektiv, så får ni förstås ta åt er som det passar er själva. 
 
Lisa skiver i sin blogg just nu om det som hon nu går igenom, som jag gick igenom för ett år sedan. Ett uppbrott. Responsen hon fick från andra som går igenom samma sak var fantastisk, de/vi var tacksamma för att hon vågade. Varför? För vi som går igenom samma sak, kände oss lite mindre ensamma i vår sorg. Trots att hon kände sig blottad så gjorde hon det, för läsarnas skull. 
 
Nästa vecka har jag varit singel i ett år. Hela månaden fram tills det datumet svider. Det är inte så jättelänge, men det känns som ljusår och kometer sedan han var min. 
 
Jag är inte samma person som jag var för ett år sedan. Genom uppbrottet var jag tvungen att bygga upp mig själv från scratch igen. Jag var tvungen att uppgradera mig själv, skapa en ny version av mig själv och byta ut gamla tryggheter och självklarheter mot nya. Det är så det är efter ett uppbrott, speciellt om det är ett uppbrott från någon man verkligen verkligen älskar, på RIKTIGT. Personen jag är idag har jag inte bestämt mig för om jag är helt trygg med ännu. Jag vet att jag är starkare, modigare och mer bestämd, men jag vet också att jag besitter en enorm rädsla för att förlora folk jag älskar, jag känner färre personer - alltså på riktigt KÄNNER, jag har extremt mycket svårare att lita på folk och det är få som lär känna mig rätt och slätt. Jag har även lättare för att "cut people off" och mitt temperament är värre än förr. Jag utvecklas fortfarande och jag vet att jag tillsist kommer hitta tillbaka till mig själv, men som en bättre version och bli nöjd. Ur allt hemskt, kommer något förfinat, jag vet det. Tills dess har jag tålamod, och låter mig själv falla, men ser till att ställa mig upp igen. 
 
Det var nytt för mig att vara riktigt riktigt riktigt ledsen. Det var helt fruktansvärt att inte kunna ringa den som gjorde en tryggast i hela världen när man var ledsen, för nu var det den personen som orsakade den smärtan. Smärtan efter uppbrottet har inte blivit mindre, det är snarare jag som blivit starkare och lärt mig hantera den. 
 
Jag vet att alla ni som går igenom ett uppbrott säkert sitter och googlar hur man kommer över någon, det gjorde i alla fall jag. Jag har inga svar på den frågan, och fick inga svar på den frågan, men jag vet att vissa saker jag gjorde hjälpte mig i min sorg. Så vad gjorde jag?
 
Acceptera. Det är på riktigt, ni har gjort slut. Inse det. Ni äckliga människor som säger till era vänner "det är bara en kille" eller "värre saker har hänt" LÅT FUCKING BLI. Ja, det är sant, det är en kille, värre saker HAR hänt, MEN det gör ont av en anledning. Man har förlorat ens viktigaste människa. Någon som känner en rätt och slätt, någon som vet ens djupaste hemligheter, om ens trasiga relation med ens mamma, ens största sorger och ens största glädjestunder. Man har förlorat sin källa av trygghet och värme, någon som alltid lovat att vara där, någon som vet vad du drömmer om att bli och någon man upplevt saker med. En sådan sak måste man ta på allvar. Det är inte "bara" någonting. Noelle, min vän, sa till mig att behandla sorgen som att han dött. För det har han ju på ett sätt, förhållandet och det ni hade har dött. Det han var för mig, finns inte kvar.
 
Var inte ensam. Varning. Danger. No can do. VAR INTE SJÄLV. Omringa dig av vänner som älskar dig, som håller dig i handen om du behöver det, som kramar dig så hårt att ångesten i bröstet inte känns av längre och som handlar choklad eller sprit om det nu är det du behöver. Jag är seriös. Omringa dig av vänner som kan respektera din sorg, det är jätteviktigt. Dumpa varenda jävel som säger "han är bara en kille". Idiotjävlar, fan vad arg jag blir. Skäms inte över din sorg, prata om den tills du känner dig trött på att göra det. Se även till att vännerna gör mer än att trösta, de ska orka hålla dig och väcka dig ur din idioti när du tänker en dum tanke som att t.ex. åka och gråta utanför hans port.
 
Det är okej att vara destruktiv. Alltså, okej, spy inte galla på mig nu. Men jag känner att det här är så viktigt att ta upp för ingen gör det! Det är jämt så puttinuttigt och "Kolla The notebook och käka glass". Nej! Bli full om du känner för det, bli så fucking full att du deckar på en parkbänk och se till att du har de som förstår det och tar hand om dig. Sparka sönder dörrar, ta promenader tre på natten i stadens läskigaste skog (tja!) gråt, kräks och bara kör. Man har så mycket känslor i sig som måste få komma ut. Var ett fucking psyko. Man är så trasig att om det nu inte funkar att sitta och käka bullar och kolla på The notebook så får man komma på annat att göra. Även om man mår skit efter den där sjuka natten på klubben så är det skönt att känna något annat än ångest över ett uppbrott för en stund. DET ÄR OKEJ. Och nej, jag uppmanar inte till alkoholism eller knark, haha. Stay sober osv. Min poäng är att göra det man känner att man behöver göra för att få utlopp för sina känslor. Är du panikledsen så är du!
 
Glöm inte det vackra i livet. Mycket viktigt, speciellt efter föregående punkt. Ja, gråt så mycket du behöver gråta, men man får inte gömma sig i sin sorg. Det är jätteviktigt att man träffar folk och gör saker när man absolut inte vill flytta sig från fosterställningen i sängen. Visst, ta tid till det också, men begränsa det. Luncha med den där kompisen fastän maten smakar diskmedel. Dagarna kommer gå snabbare om du sysselsätter dig. När jag var helt förlamad av sorg åkte jag på dansläger i Stockholm, så fick min bästa vän ta hand om mig på nätterna, samtidigt som dansen tog hand om mig på dagarna. Duscha och gå ut, och lägg den där extra minuten på att kleta på lite mascara.
 
Träffa inte någon ny direkt. Folk har blandade åsikter om detta och många tycker att det är det bästa sättet att komma över någon. Jag håller inte med. Ofta så är man väldigt trasig efter ett uppbrott, man är inte sig själv och man är inte klar i huvudet. När man påbörjar något nytt snabbt efter ett uppbrott, så håller det sällan, och då leder det bara till att man faller tillbaka på sitt ex efter uppbrottet med "den tillfälliga". Och det är ju inte poängen, man vill ju komma över någon. Sådana förhållanden är dessutom ofta rätt destruktiva. 
 
Han var inte den rätta. Det spelar ingen roll vem av er som gjorde slut, om det var ett gemensamt beslut, om det var på bra grunder eller för att han var en total idiot. Om han var personen i ditt liv, hade han varit i ditt liv, så enkelt är det. Det här tampas jag själv med faktiskt. Du kommer hitta någon som älskar dig mer än han gjorde, du kommer våga älska igen, jag lovar. Sen vill man ändå inte vara tillsammans med någon som inte tycker du är värd allt det det innebär att vara med dig.
 
Våga be om hjälp. Själv kommer jag aldrig vända mig till en psykolog igen. Jag gjorde faktiskt det, efter råd av en vän, och när jag frågade psykologen "har du varit med om det här, vad gjorde du?" så svarade hon "Jadu... jag gick ut på balkongen och kollade på stjärnorna och kedjerökte". "Men jag röker inte", sa jag. "Det gjorde inte jag heller" sa hon. Sen dess tror jag inte på psykologer och deras hjälp utan jag vänder mig till mina vänner för stöd och tröst, MEN, jag fick faktiskt en bok av Ludmilla, som förlorat en dotter i självmord, som hette Livet är nu, som hon skrivit själv och som handlade om hur man hanterar olika svårigheter i livet. Den tyckte jag faktiskt hjälpte. Streckläste den en dag när jag kände mig panikslagen. Mycket av det som stod i den boken bär jag med mig i min vardag. 
 
Träna. När man gör något som är fysiskt jobbigt är det svårt att tänka på det som är psykiskt jobbigt. Det var faktiskt tack vare en person jag är god vän med idag, som jag började träna så hårt. Vill inte outa honom, men han vet vem han är. Det är vetenskapligt bevisat att man mår bra av att träna, i alla fall bättre, så gör det. Ut och spring tills lungorna värker eller lyft vikter på gymmet tills musklerna känns ömma. 
 
Lyssna på musik. Nu snackar jag inte om massa kärlekslåtar som får en att vilja slita hjärtat ur bröstkorgen, utan musik som förstår dig, som stärker dig och som får dig att känna allt annat än sorg. Jag lyssnade mycket på musik jag i vanliga fall inte lyssnar på och skapade en spellista som jag nu har lyssnat sönder. Jag behöver den inte längre, men för er som gör det så finns den här: SPOTIFY 
Varsågoda.
 
Förvänta dig inget stöd från ditt ex. Det här var det svåraste för mig att inse, och det tog extremt lång tid för mig att göra det. Han är inte din trygghet längre, det är inte han du ska ringa när du är ledsen. Det var som en instinkt för mig att ringa honom eller smsa honom när jag var ledsen, det var ju det jag gjorde när han var min. Och därför trodde jag att han skulle trösta mig genom den här sorgen också. Jag vet inte hur många gånger jag ringde och grät och grät och grät tills jag inte visste vart jag skulle ta vägen, och jag möttes ofta av en stenhård vägg tillbaka. Och det gjorde ännu ondare, men det är bara att inse att han vill inte längre, han kommer inte att trösta dig, du får hitta ett annat sätt att ta dig igenom din sorg. Han är inte lösningen. 
 
Det tar tid. Det tar tid och du måste låta det ta tid. Du är ostabil, destruktiv och orkar inte med speciellt mycket. Du är inte dig själv och det tar tid att bli sig själv igen. Det är okej. Det är en klyscha men tiden läker verkligen alla sår. 
 
Sist men inte minst: Hans jävla förlust. Seriöst. (Eller din om du var otrogen, hehe). 
  
 
Kommentarer
Postat av: Anonym

bra skrivet men många utav dom tipsen funkar inte om man är kille :/

Svar: Håller inte med :) det är väldigt individuellt hur man reagerar efter ett uppbrott oavsett kön så jag tror absolut killar kan ta åt sig också.
Midia Saleh

2014-05-07 @ 15:36:28
Postat av: Emma

Mkt bra inlägg! :)

2014-05-10 @ 09:18:34
URL: http://emmiisliv.blogg.se
Postat av: Lina Holgersson

Härlig blogg :)


HAR ÄVEN EN TÄVLING I BLOGGEN DÄR MAN KAN VINNA TRE VALFRIA VICTORIA'S SECRET BODY MIST. LÄNK TILL TÄVLINGEN:

http://linaholgerssons.blogg.se/2014/may/tavling-victorias-secret-vinn-tre-valfria-bodymist.html#comment

2014-05-10 @ 13:09:47
URL: http://linaholgerssons.blogg.se/
Postat av: Martina

Applååååder

2014-06-17 @ 05:33:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
RSS 2.0