Garagedrömmar

Har suttit i timmar och kollat inredning och alla möjliga fina hus och garage. Helt sjukt hur vissa människor bor alltså! Drömmer också om att bo i hus någon gång i framtiden tillsammans med min framtida man och mina barn. Vet till och med hur jag vill ha det, haha! Det ska vara öppen planlösning och ljust, och levande blommor ska få huset att kännas som ett hem.
Jag vill ha ett stoooort (!!) garage med fin garageport och plats för en svart Audi. Gillar den amerikanska stilen. Andra halvan vill jag ska kännas lite som en fritidsgård där barnen kan hänga med sina vänner. Biljardbord eller airhockey ska vara tillgängligt. En skön soffhörna med saccosäckar och tv + tv-spel ska finnas. Skulle mina barn vara intresserade av någon sport skulle de kunna träna där. Min dansare skulle få ett utrymme med spegel, min fotbollsspelare skulle få allt han/hon behövde för att träna på egen hand o.s.v. you get the point.
 
Haha, nu vandrar tankarna iväg men fan vad jag längtar efter att få inreda! När jag säger att jag vill ha ett stort garage menar jag det, haha! Jag tycker det är så häftigt att se vad folk lyckats göra av garageutrymmet. Är ni husägare sugna på att använda garaget till annat än förvaring? Checka in KRAFER, och deras fantastiska urval av garageportar och börja förvandlingen av erat garage! :)
 
Det här huset i Berverly Hills är rena drömmen och kostar säkert mer än jag kan räkna till, haha. 
 
 
 
 

Oprah Winfrey

Let me talk to you as a woman. I gave you the most intimate part of who I am as a woman. I opened my soul to you when i allowed you to lay with me.  Because I trusted you would be there, I trusted that you were the promise no one else ever gave me, I trusted you with my soul, with my body, with my bed. I trusted you and you left me. You didn't know what you wanted and you left me not knowing who I am. I opened myself to you and I gave you all of who I am and i'm left here with the scars. What do you say to a woman you did that to? You say: forgive me. 
 
BÄST.

Två klipp som får mig att skratta okontrollerat

Alltså, hahahahhaa det här kan vara bland det roligaste jag sett. Vet inte hur många gånger jag kollat på klippen men jag DÖR av garv varje gång. HUR ROLIGT kan något bli?! hahahahhahaha ni måste titta!!
 
 
 

50 random fakta om mig

 

Flum

Tycker det är jobbigt att skriva sådana här inlägg för det känns som man blottar en del av sin själ, och det gör man ju. Skriver och suddar, skriver och suddar men det blir bara inte rätt, haha. Men jag vet ju att ni uppskattar det på grund av alla mejl jag får, och jag vet att det hjälper så here we go.
 
 
Jag kan tänka mig att många av er har mått dåligt under någon period i era liv av olika anledningar, jag är inget undantag. Men jag har alltid växt från allt. Misär har förändrats till erfarenheter och styrka, förluster till tacksamhet för de som är kvar och en respekt för nuet osv. Listan kan göras lång.
 
Men under 2013 hamnade jag på en plats jag aldrig tidigare varit på. Halva 2013 till halva 2014 var helt fruktansvärt för mig. Jag har känt mig helt tom, värdelös, som ett vandrande skal och man såg det i mina ögon också. Jag gick ner fruktansvärt mycket i vikt, kände mig så liten och att ens ta sig upp ur sängen på mornarna var påfrestande på ett helt annat sätt än förr. Jag fruktade drömmar för jag ville inte möta det som smärtade, jag föraktade musik för den fick mig att känna allt jag inte ville känna och jag letade konstant efter någon rutin att hålla fast i, något som kunde få mig att tänka på annat. Det var ett mörker som skrämde mig och som jag aldrig vill tillbaka till. 
 
Jag hade hamnat i en depression men jag hade min källa av trygghet.
 
Jag har varit med om uppbrott förr i mitt liv, som alla andra, men det senaste smärtade på en helt ny nivå. Bara av att ens skriva den här texten får jag klumpen i halsen och jag känner att jag blir tårögd bara av att tänka på hur jag mådde. Jag vill aldrig någonsin hamna där igen. Det var fruktansvärt läskigt att tänka de tankarna jag tänkte.
 
Jag hade blottat hela min själ för en människa jag inte växt upp med, varenda millimeter av mig. Jag delade sorg och glädje, jag delade tankar och drömmar, och kärleken jag hade inombords för den här människan var på en nivå jag aldrig trodde var möjlig att man kunde känna. På så kort tid också. Trots allt som pågick i mitt liv som var jobbigt under det året så tänkte jag ändå alltid att allt är bra, för jag behöver inte mer än detta. Detta är min källa av trygghet, min klippa, den jag kommer hämta styrka ifrån när den inte finns innifrån mig och det bara försvann. Över en natt. Och jag kunde inte förstå varför. Fyfan.
 
Jag kom in på min drömutbildning två månader efter uppbrottet. Jag tänkte att okej, jag har en knäskada och kan inte dansa, jag mår skit men jag har i alla fall rutiner nu. Skolan kommer bli min flykt från verkligheten, jag ska lära känna människor som inte vet någonting om vad som pågår i mitt liv och för ett par timmar kommer de få mig att tänka på annat och må bra och till en början var det verkligen så tills folk började visa sina riktiga sidor. En tjej i klassen jag gick i fick mig att må fruktansvärt dåligt. Jag är i normalt fall en person som inte tar någon skit överhuvudtaget. En Midia in her right mind, en Midia idag, hade sattit sliddjuret på plats innan hon ens hunnit säga sitt namn, men jag var svag och jag var tom och hon var manipulativ, falsk och taskig. Kunde inte fokusera på skolan längre, och det resulterade i ett studieuppehåll på en termin. Ännu mer mörker. 
 
Men sen helt plötsligt började jag höra vad mina nära och kära talade om mig med, på riktigt höra. Jag kunde ta till mig råden på ett sätt jag tidigare inte kunnat och jag började sakta hitta tillbaka till mig själv och därför är jag så otroligt tacksam för er. Tack mamma för att du fanns där för mig, tack Banaz, Shaj, Therese, Isa, min bror, Yohanna, Noelle, Hiba, Peter, Ali. Vissa av er har gjort mer än andra för att våra relationer ser olika ut men alla ni har betytt enormt mycket för mig och för hur jag läker och hittar tillbaka till mig själv. Vissa av er har bara lyssnat, medan andra har suttit i månader, veckor, dagar, timmar och minuter med mig när jag varit helt apatisk, det spelar ingen roll. Jag vill att ni vet att det känns som att ni räddade mig.Tack Elin från JMOM som satt med mig och lyssnade när jag kände mig sårad av klassen och inte kunde hålla mig och i ren frustration började gråta. Tack som fan för att ni fanns där för mig när jag var ett tomt skal. Jag vill aldrig hamna där igen.
 
Idag känner jag mig stark. Som en björnhona med hotade ungar. Det känns som det inte finns någonting jag inte klarar av. Jag har hittat tillbaka till mig själv och jag älskar mig själv, trots att jag som alla andra fortfarande kan ha dagar då jag känner mig ledsen. Men då tänker jag bara tillbaka på allt som jag lärt mig från allt som har hänt, relationer som brutits, människor som jag förlorat tilliten för, vänner som gått bort och ärr från tidigare år som ibland ligger och skaver, och vet att jag kan ta mig ur den pågående dåliga dagen också. Och nästa, och nästa och nästa, livet ut. Jag klarar det.
 
Idag går jag med människor jag tycker fruktansvärt mycket om, ni är helt fantastiska. Otroliga karaktärer allihopa! Dansen går bra och tar upp andra halvan av min vardag, knät har läkt. Jag ströjobbar när tiden till det finns och skriver ideellt för SODA mag. Uppbrottet smärtar inte på samma sätt. Jag har förlåtit och accepterat, men jag kommer alltid känna ett svek. Jag har människor i mitt liv som verkligen visat att de förtjänar en plats i mitt liv, och framförallt så har jag en fantastisk familj. Jag är tacksam för livet och jag är tacksam för att livet inte är ett enda stort mörker längre. Livet är fint. Allt blir bra. :)
 
 
 
RSS 2.0