Tillbaka till vardagen

Livet går ju vidare trots allt och skönt är väl det. Man måste se till att ta sig ur sådant som skadat en och är jobbigt, och bli en förfinad människa. Ur allt skadat kommer något förfinat, minns ni? Tålamod och tid är det som krävs. 

Idag har jag varit i skolan, hösten är officiellt här. Det är skönt att få träffa klassen ingen och ha lite vardagsrutiner. Sommaren var rätt slapp, men det var skönt. Behövde verkligen den vilan. Nu sitter jag i alla fall på tåget och är påväg till Uppsala. Ska förbi Ylli och tända ljus och minnas, det är en del i min vardagsrutin nu för tiden. Tragiskt. Efter det ska jag möta da gurlz och chilla i stan bara. Underbart väder ju! 




Peshmerga

Såg att Aftonbladet hade publicerat en artikeln med betydelsen bakom ordet "Peshmerga".
Det glädjer mig att det äntligen uppmärksammas. Min pappa och min farbror, är två utav många.

Den 19 oktober 1981 träffades min pappa av flertalet skott från en helikopter och föll medvetslös ner i en bäck. Pappa berättade att det enda han hann tänka var "Jag är inte död, men jag känner ingenting från midjan neråt" innan han tuppade av. För att helikoptern inte skulle avlossa fler skott som därmed skulle bli min pappas död, fick hans medsoldater, peshmerga, under extrem stress försöka att avlägsna sig från platsen, med min medvetslösa pappa på ryggen. I en halv kilometer bar min andra farbror min pappa på ryggen till ett gömställe, ett gömställe i form utav buskar. Där fick min pappa ligga gömd tills sent på kvällen, ett under att han inte förblödde. 

När mörkret hade lagt sig och striden lugnat ner sig förflyttade de min pappa först i ett släp bakom en traktor och därefter i en bår på ryggen av en häst till Irans gräns som de passerade. Under sex månader låg min pappa obehandlad på ett sjukhus i Iran, med liggsår, trycksår och splitter kvar i diverse delar av kroppen. Från Tehran förflyttades min pappa sedan till Damascus, Syrien, där han behandlades på sjukhus i ungefär en månad innan han skickades till Sverige den 24 maj 1982. 

I sex månader låg han på infektionskliniken i ett tillstånd som läkarna kallade för inhumant, sedan skickades han mellan avdelningar i två år innan han kunde börja med rehabilitering. Litervis med påsar blod, ett dussintal operationer och många år av rehabilitering senare är min pappa idag förlamad från midjan neråt men vid liv, än idag har han splitter kvar i bröstet, bestående psykiska och fysiska men och ärren från skotthålen pryder hans kropp. Pappa bär allt det här med stolthet. Han gjorde det på grund av kärleken för sitt land. 

Han har förlorat många vänner och familjemedlemmar genom åren, brodern som bar honom på ryggen är en utav de, men hans styrka går inte att se förbi. Min pappa må sitta i rullstol men jag har aldrig någonsin sett min pappa som "handikappad". Pappa kan köra bil, laga mat, jobba som alla andra, och jag hade min alldeles egna racerbil som barn (haha) - pappas rullstol. Han gör allt "normala" människor kan göra och lite till. Det är ett mirakel att min pappa är vid liv idag, men fan vad jag är tacksam för det. Pappa, du är min kung, mitt liv och mitt allt. Om jag hittar en snubbe som är ens hälften så mycket man som du är, och besitter hälften av ditt mod så kan jag skatta mig lycklig. 
 
 
RSS 2.0