En smak av verkligheten

Jag visste att hon tynade bort. Min bror försökte få mig att förstå det redan ett år innan. Han sa att han hade "förberett sig", för att "det inte skulle göra så ont". Jag minns att jag blev arg för att han sa det och kastade ut honom ur mitt rum. Det var för smärtsamt att lyssna på, och jag ville inte förstå, jag ville inte acceptera. Hon som var så pigg och positiv och glad. Men jag visste innerst inne att hon var väldigt sjuk.
 
Det var in och ut på sjukhus hela det sista året, och jag ville aldrig dit på besök. Jag hatade sjukhus, hatar sjukhus, det är bland det absolut värsta jag vet. Bara att ta mig in på något som ser ut som en klinik ger mig ångest och hjärtklappning, så jag ville verkligen inte dit. Speciellt inte till onkologen! Det blev för verkligt då liksom, för påtagligt. Men tre veckor innan hon dog gick jag dit med min familj. Jag hade tagit med mig ett nagellack för att hon alltid tyckte om att måla naglarna. Jag vet inte varför det var så viktigt för mig, men det var verkligen det. Fan vad jag hetsade med det där nagellacket... Vet inte om jag ville ha en känsla av normalitet, eller varför det gav mig tröst, men det gjorde det. Det var bisarrt. Självklart var hon för trött för att orka sitta upp medan jag skulle måla, så det blev inget. Och när hon somnade grät jag över det. Och alla grät. Det var bara min pappa och min farbror som höll igen. Min bror hade inte ens orkat ta sig till sjukhuset, "jag vill aldrig byta ut minnet av henne som frisk" hade han sagt. Och jag förstod. Även om jag inte ville förstå.
 
Det var sista gången jag såg henne. Och dagarna bestod av enorm ångest. Jag orkade knappt med skolan, höll upp en fasad, grät på toan ibland, gick undan för att ringa familjen. "Hur mår hon?" "Några förbättringar?" "Svarar hon på medicinerna?". Några dagar senare las hon in på hospice. 
 
På det här var det oron för min kusin. Min 15 åriga älskade kusin som aldrig gjort en fluga förnär. Min kloka, snälla, omtänksamma 15åring. Hon var den lillasystern jag aldrig fick. Jag hade varit så lycklig över hennes födsel, och min farbror och hans fru hade valt mitt namnförslag till henne när hon föddes. Varför skulle just hon behöva gå igenom det här? Varför skulle just hennes mamma bli sjuk? Och jag var arg. Fan vad arg jag var. Jag ville slåss, jag ville göra illa folk, och jag skrek på gud och jag bad om förlåtelse och jag skrek på gud och bad om förlåtelse. Jag var ett vrak. 
 
Läkarna hade gett henne en vecka, max. Sedan skulle hon vara borta. Hon gick över med två dagar. Dagen hon dog hade jag tenta i skolan. Och det var samma där, samtal efter samtal för att få någon information. "lever hon mamma?" "snälla, berätta vad som händer". Innan tentan ringde mamma igen och jag hörde att rösten var annorlunda. "har det hänt?" frågade jag. "Nej, svarade mamma". Men jag visste att hon ljög. Jag visste att hon inte ville tala om sanningen för mig för att jag inte skulle göra dåligt ifrån mig på tentan. Jag hade pluggat så hårt inför den. Så jag tog emot lögnen, ifrågasatte inte, svalde klumpen i halsen och gick in och skrev. Sedan åkte jag in till stan och träffade Philip. Som dök upp med blommor. Han är så himla fin. Jag älskar honom. Sedan kom samtalet. "Hon har dött".
 
Jag skrek rakt ut. Och folk tittade, men jag brydde mig inte. Ångesten gjorde mig knäsvag, och jag mådde illa. Hur kunde det här vara såhär smärtsamt? Hur skulle jag någonsin ha kunnat förbereda mig inför det här? Jag ville kräkas, och jag gjorde konstiga läten ifrån mig, och Philip tog min hand. Resten är en dimma. Jag minns att Philip gjorde allt för att lugna ner mig, och jag kom tillsist till ro. När jag kom hem var allt kaos. Folk jag aldrig hade sett fyllde huset. Kräkreflexen igen, tårarna. Jag gick in i mitt rum med min kusin, och jag höll om henne. Och nu blev det för jobbigt att skriva mer om det, plus att resten av dagarna ändå är en dimma.
 
Kommande två veckor minns jag som en zombietid. Jag bara gjorde saker på rutin. Vissa blir helt apatiska, jag blev en robot. Försäkringar check, dödsbo check, kontakt med övriga myndigheter check.
 
Idag har det gått ett år sedan den där dagen.
 
Till dig, 
Jag lägger många timmar om dagen på att tänka på dig och minnena jag har av dig. Jag minns ditt lockiga hår som alltid hade en ny färg varje gång vi sågs. Jag minns ditt ekorre-skratt som smittade av sig på alla omkring dig. Ibland försöker jag härma det för att förklara för människor jag älskar hur du skrattade, men det blir aldrig rätt. Och jag blir lika frustrerad varje gång.
 
Jag minns hur du i slutet på år 1999 öppnade dörren när jag knackade på som 6åring, och berättade att du hade en bebis i magen. Det var en bebis som kom att bli en av de största rikedomarna i mitt liv. Du stack bara ut huvudet liksom. Och jag som bara var ett litet barn svarar "Jaha, är det därför du är tjock?" och du svarade "ja!". Självklart var du inte tjock, och du kan inte ha varit längre gången än ett par månader. Hon kom ju i maj. Jag skrattar när jag tänker på det. Det är ett av de starkaste minnena jag har av dig.
 
Jag minns inte hur din parfym luktade, eller vad som fick dig att skratta. Och det gör mig ledsen.
Jag kollar ofta på foton av dig. Och ibland kommer den där ångesten som smärtar i hela bröstet. Men jag gråter sällan. 
 
Du var så stark, så otroligt stark. Och du älskade livet. Fan vad du kämpade.
Jag önskar att du aldrig hade behövt göra det så tydligt för din dotter om allt du skulle gå miste om i hennes liv. Fast jag vet att du ser henne, bara på ett annat vis. Jag önskar att jag hade talat om för dig mycket oftare hur mycket jag älskade dig, hur mycket jag älskar dig. Jag önskar att jag inte hade varit rädd för sjukhus. Men jag vet att du visste det.
 
Och du var så vacker. Så otroligt vacker. Jag önskar att du var här, att du hade fått se kvinnan din dotter utvecklats till på bara ett år. Om allt hon gör för att göra dig stolt. Och jag vet att du är stolt. Du kunde vara stolt över dina nära och kära bara över att de ens existerade. Det var sådan du var. Genomgod, omtänksam, lugn och snäll. Du har varit borta i ett år idag. Och jag har lärt mig så mycket, jag har växt, precis som din dotter. Och jag tar hand om henne och farbror, jag lovar det. Och vi mår bra. Precis som du hade velat.

Jag älskar dig, och jag saknar dig varje dag. 
Vila i frid, du fattas mig.
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
RSS 2.0