En första dejt

Vi hade haft kontakt i dryga två månader över telefon och äntligen bestämt träff. Jag var piffad till tårna och skitnervös. 
Sola - check 
Fräscha sneakers - check 
Platta håret - check 
Helt ny outfit - check 
Jag var redo. Lätt en tia. Gameface på det. Det här fixar jag lätt. 
Jag hade haft pepptalk med min spegelbild innan: "Var ditt graciösaste jag, du fixar detta. Du är snygg, smart, rolig! Gör inte bort dig. Snälla." 
Sådär höll jag på. 
Sedan sågs vi. Vi åt ihop och sedan skulle vi gå på bio. Han var också nervös, jag märkte det när vi sågs. Vad bra, han vill också prestera. Mindre press på mig.
Jag fick en stor bukett med blommor, å vad gulligt. 
Sedan bar det av till bion där han envisades med att köpa mer snacks än mina små händer kunde bära. Jag sa det också: "Du, det här är jättegulligt men jag kan verkligen inte bära mer. Du får ta drickorna". Vilken tur!
Jag hade min nya handväska i ena handen, och blommorna. I andra handen en stor popcornbox och lite godis. 
Jag har dålig syn och minns att jag tänkte: "hoppas att golvet är upplyst så att jag ser vart jag ska". Det var inte upplyst.
Vi tar oss in i den fullsatta biosalongen. Vi är sena och jag blir stressad av det. Jag ser inte mina fötter på grund av mörkret och allt jag har i händerna. 
"Kom igen Midia, snart framme vid sittplatserna. Tappa inget, gå inte in i någon, kliv inte på någons sko."
Sedan går allt i slowmotion.
Popcornen glider ur händerna, men jag lyckas med något konstigt matrixmove och fångar boxen igen. Kraften i det nya taget gör så att popcornen lämnar boxen och flyger runt till biosalongens alla obskyra hörnor. 
Och sedan ligger jag där, på golvet.
Framför oss är tre killar vars luvor på jackorna blir nya popcornboxar. Min kind kramas med golvet. 
Min stolthet, borta. 
Sedan hör jag ett asgarv som jag fattar kommer ifrån mig själv. 
Och så Philip. Stackars kille. 
Han är helt förstenad. Böjd över mig. Chockad. 
Han ser verkligen ut som en staty och jag skrattar ännu mer när jag ser det. Herregud, vad har jag gjort.

Han vet inte vart han ska börja reda ut den pågående situationen. Ska han städa upp först? Hjälpa mig upp? Också skratta? Eller bara dra därifrån snabbt som fan? Ifrån den där dåren på golvet. Faceplant på första dejten. I en fullsatt biosalong. Nä-ä. Vem gör så? 

Han drar inte. 

Situationen är så pinsam och bortom räddning att jag bara fumlar mig upp och fortsätter skratta. Det är knäpptyst i biosalongen. Philip är fortfarande böjd över mig, helt förstenad. Jag ber inte ens om ursäkt.  Jag borstar av mig popcorn som hamnat i kläderna, ohoj där var ett popcorn i håret! 
Borstar bort lite salt som syns mot mina mörka jeans. Jag blåser bort en hårslinga som klibbat sig fast mot min kind. Jag har fortfarande ett stadigt grepp om popcornboxen vars kvarvarande innehåll går att ta i med två fingrar. Det är patetiskt.
Sedan sätter jag mig ner. Philip sätter sig ner. Jag vågar inte kolla på honom förrän filmen är över. Å han vågar inte kolla på mig heller. 












RSS 2.0