Min skoltid

Jag var under hela grundskolan någon som platsade in under kategorin "pluggis". Att ha bra betyg var väldigt viktigt för mig och jag la nog ner mer tid än nödvändigt på att få bra betyg i grundskolan. När jag sedan började gymnasiet så tyckte jag under första året att allting var väldigt lätt för mig och slutade därför lägga ner så mycket tid på plugget, vilket självklart visade sig i betygen. Jag fick aldrig toppbetyg, utan klarade mig alternativt fick ett par VG'n, och trots att jag visste att det berodde på bristen av plugg så saknade jag motivation till att kämpa ändå. Att hänga med kompisar, och allt runt omkring hela den nya atmosfären gymnasiet innebar var mycket roligare. Jag var less på att plugga och ville ha kul. 
 
Under andra året i gymnasiet valde vi inriktningar, och jag gjorde misstaget att lyssna på folk omkring mig, jag hade ingen större koll på vad mitt val innebar, och valde därför ekonomi. Mitt livs största misstag. Jag tappade motivationen till att gå i skolan totalt. Jag hade det jobbigt privat och skolan var verkligen inte kul. Jag var skoltrött, ville byta linje och skola och tyckte att flera av lärarna på min gymnasieskola inte gav mig någon chans. 
 
Tyvärr är många lärare sådär världen över. De lyssnar inte, utan kollar bara på betygen och dömmer därefter. Många förstår inte hur viktig den där lilla extra pushen är, eller hur mycket lite uppmuntrande ord kan betyda för elever, trots att det inte alls är deras skyldighet att ge en sådan bekräftelse och hur viktigt det är att faktiskt lyssna och se förbi dåliga betyg. Lärare skolar den nya generation som ska ta efter de, de har större inverkan på elever än de själva är medvetna om och många inser inte att det ligger annat bakom dåliga betyg än bara ren lathet, det kan ligga mer bakom förseningar än att man tycker om att sova. I slutet av andra året så insåg jag att jag satt i skiten med 9 IG och noll motivation till plugg, tills jag träffade min programrektor på Fyrisskolan, Christer Andersson. 
 
Jag har under hela mitt liv haft som dröm att plugga journalistik i Stockholm. Jag har ALLTID velat bli journalist, och alltid trott att jag skulle bli en grym sådan om jag bara fick chansen. Christer förstod det och såg min potential. Han såg förbi betygen och valde istället att verkligen lyssna på mig och såg vilken enorm vilja jag hade, att jag var underskattad och att jag därför även underskattade mig själv, undermedvetet. Tillsammans gjorde vi upp en plan på hur jag skulle plugga upp mina 9 IG'n, få toppbetyg under sista året och höja mitt snitt så att jag kunde komma in på journalistprogrammet i Stockholm. För att detta skulle vara möjligt så skulle man vara tvungen att gå runt och bråka med en massa regler och bestämmelser. 

Det tog sin tid, men jag blev tillsist den första i Fyrisskolans historia som fick utökat OCH specialutformat program. Man brukar aldrig kunna kombinera de två. Detta för att Christer ville lyssna, och för att jag var så extremt envis med att hålla möten och vara en ren pain in the ass med skolans ledning. Jag tog studenten med betyg jag var extremt stolt över. Sedan gick jag ytterligare ett år i skolan för att plugga upp restrerande IG'n i matte och ekonomi och var sedan klar, jag sökte till högskolan.
 
Under sommaren 2013 hade jag det tufft, jag gick igenom ett uppbrott som jag tidigare skrivit om, och jag var nervös över antagningsbeskedet. ALLT jag ville var att komma in i Stockholm. Jag såg det som att det skulle bevisa att hard work pays off, och jag såg det som en käftsmäll gentemot alla de som inte trott på mig, plus att jag äntligen skulle ha uppfyllt min dröm och ett mål jag jobbat mot länge. Sommaren gick och jag fick veta att jag var reserv på programmet och dessutom hade en bra reservplats, jag var även antagen till Sociologi A, vilket jag egentligen inte alls ville gå. 
 
Jag valde trots det att åka till Södertörns högskola och registrera mig på kursen, för säkerhetsskull. Uppropet till sociologin var kl 10, och uppropet till journalistiken var kl 11. Efter att jag registrerat mig på sociologin så tänkte jag "äsch, jag har ändå inget bättre för mig, jag går och kollar läget på journalistiken", sagt och gjort.
 
Väl där, insåg jag att jag faktiskt hade en chans att komma in, så jag stannade under uppropet och kom in som SISTA reserv på programmet. Så fort jag gått därifrån så ringde jag mamma och bröt ihop totalt, jag var så otroligt lycklig och mamma grät hon också, haha. Top 10 best moments of my life. Allt jobb jag lagt ner på att fixa betyg, höja betyg, tenta av betyg och utöver detta gå ett fjärde år i gymnasiet kändes bara SÅ värt det vid det tillfället.
 
Nu har jag gått ett år på mitt drömprogram, och trots att jag haft det jobbigt under året, speciellt första terminen, och trots att jag fick en del bakslag så är jag väldigt stolt över mig själv för att jag aldrig någonsin ger upp när något kommer i min väg. Tack till alla som stöttat mig, FUCK ALLA ER som inte trott på mig, som underskattat mig och som sett ner på mig eller behandlat mig dåligt, ni kan suga en stor fet hästballe era osäkra äckel (känner ni er träffade så ska ni antagligen ta åt er), och tack till min nya fantastiska klass. Ni är så fina allihop och jag hoppas att jag får gå med er även nästa år. De få stunder jag delat med er har betytt mer för mig än ni kan ana! 
 
Tillsist, Christer Andersson, programrektor på Fyrisskolan, så vill jag tacka dig för att du trodde på mig och för att du gav mig en chans att visa vad jag går för. Tack för att du pushade mig när ingen annan orkade göra det och tack för att du är en sådan fantastisk rektor och lärare. Tack för att du aldrig kom med spydiga kommentarer eller "skämt" och jag hoppas att alla andra lärare inser att de har något att lära från dig. Tack för ALLT!! Det hade ALDRIG gått utan dig. Sluta ALDRIG med det du gör. 
 
Nu ser jag fram emot år två på Södertörns Högskola, och är därmed ännu ett år närmare min dröm. :)

Jag bara måste

Det tar i som fan att skriva det här, men det känns som att jag måste. Jag kommer skriva som tjej ur ett heterosexuellt perspektiv, så får ni förstås ta åt er som det passar er själva. 
 
Lisa skiver i sin blogg just nu om det som hon nu går igenom, som jag gick igenom för ett år sedan. Ett uppbrott. Responsen hon fick från andra som går igenom samma sak var fantastisk, de/vi var tacksamma för att hon vågade. Varför? För vi som går igenom samma sak, kände oss lite mindre ensamma i vår sorg. Trots att hon kände sig blottad så gjorde hon det, för läsarnas skull. 
 
Nästa vecka har jag varit singel i ett år. Hela månaden fram tills det datumet svider. Det är inte så jättelänge, men det känns som ljusår och kometer sedan han var min. 
 
Jag är inte samma person som jag var för ett år sedan. Genom uppbrottet var jag tvungen att bygga upp mig själv från scratch igen. Jag var tvungen att uppgradera mig själv, skapa en ny version av mig själv och byta ut gamla tryggheter och självklarheter mot nya. Det är så det är efter ett uppbrott, speciellt om det är ett uppbrott från någon man verkligen verkligen älskar, på RIKTIGT. Personen jag är idag har jag inte bestämt mig för om jag är helt trygg med ännu. Jag vet att jag är starkare, modigare och mer bestämd, men jag vet också att jag besitter en enorm rädsla för att förlora folk jag älskar, jag känner färre personer - alltså på riktigt KÄNNER, jag har extremt mycket svårare att lita på folk och det är få som lär känna mig rätt och slätt. Jag har även lättare för att "cut people off" och mitt temperament är värre än förr. Jag utvecklas fortfarande och jag vet att jag tillsist kommer hitta tillbaka till mig själv, men som en bättre version och bli nöjd. Ur allt hemskt, kommer något förfinat, jag vet det. Tills dess har jag tålamod, och låter mig själv falla, men ser till att ställa mig upp igen. 
 
Det var nytt för mig att vara riktigt riktigt riktigt ledsen. Det var helt fruktansvärt att inte kunna ringa den som gjorde en tryggast i hela världen när man var ledsen, för nu var det den personen som orsakade den smärtan. Smärtan efter uppbrottet har inte blivit mindre, det är snarare jag som blivit starkare och lärt mig hantera den. 
 
Jag vet att alla ni som går igenom ett uppbrott säkert sitter och googlar hur man kommer över någon, det gjorde i alla fall jag. Jag har inga svar på den frågan, och fick inga svar på den frågan, men jag vet att vissa saker jag gjorde hjälpte mig i min sorg. Så vad gjorde jag?
 
Acceptera. Det är på riktigt, ni har gjort slut. Inse det. Ni äckliga människor som säger till era vänner "det är bara en kille" eller "värre saker har hänt" LÅT FUCKING BLI. Ja, det är sant, det är en kille, värre saker HAR hänt, MEN det gör ont av en anledning. Man har förlorat ens viktigaste människa. Någon som känner en rätt och slätt, någon som vet ens djupaste hemligheter, om ens trasiga relation med ens mamma, ens största sorger och ens största glädjestunder. Man har förlorat sin källa av trygghet och värme, någon som alltid lovat att vara där, någon som vet vad du drömmer om att bli och någon man upplevt saker med. En sådan sak måste man ta på allvar. Det är inte "bara" någonting. Noelle, min vän, sa till mig att behandla sorgen som att han dött. För det har han ju på ett sätt, förhållandet och det ni hade har dött. Det han var för mig, finns inte kvar.
 
Var inte ensam. Varning. Danger. No can do. VAR INTE SJÄLV. Omringa dig av vänner som älskar dig, som håller dig i handen om du behöver det, som kramar dig så hårt att ångesten i bröstet inte känns av längre och som handlar choklad eller sprit om det nu är det du behöver. Jag är seriös. Omringa dig av vänner som kan respektera din sorg, det är jätteviktigt. Dumpa varenda jävel som säger "han är bara en kille". Idiotjävlar, fan vad arg jag blir. Skäms inte över din sorg, prata om den tills du känner dig trött på att göra det. Se även till att vännerna gör mer än att trösta, de ska orka hålla dig och väcka dig ur din idioti när du tänker en dum tanke som att t.ex. åka och gråta utanför hans port.
 
Det är okej att vara destruktiv. Alltså, okej, spy inte galla på mig nu. Men jag känner att det här är så viktigt att ta upp för ingen gör det! Det är jämt så puttinuttigt och "Kolla The notebook och käka glass". Nej! Bli full om du känner för det, bli så fucking full att du deckar på en parkbänk och se till att du har de som förstår det och tar hand om dig. Sparka sönder dörrar, ta promenader tre på natten i stadens läskigaste skog (tja!) gråt, kräks och bara kör. Man har så mycket känslor i sig som måste få komma ut. Var ett fucking psyko. Man är så trasig att om det nu inte funkar att sitta och käka bullar och kolla på The notebook så får man komma på annat att göra. Även om man mår skit efter den där sjuka natten på klubben så är det skönt att känna något annat än ångest över ett uppbrott för en stund. DET ÄR OKEJ. Och nej, jag uppmanar inte till alkoholism eller knark, haha. Stay sober osv. Min poäng är att göra det man känner att man behöver göra för att få utlopp för sina känslor. Är du panikledsen så är du!
 
Glöm inte det vackra i livet. Mycket viktigt, speciellt efter föregående punkt. Ja, gråt så mycket du behöver gråta, men man får inte gömma sig i sin sorg. Det är jätteviktigt att man träffar folk och gör saker när man absolut inte vill flytta sig från fosterställningen i sängen. Visst, ta tid till det också, men begränsa det. Luncha med den där kompisen fastän maten smakar diskmedel. Dagarna kommer gå snabbare om du sysselsätter dig. När jag var helt förlamad av sorg åkte jag på dansläger i Stockholm, så fick min bästa vän ta hand om mig på nätterna, samtidigt som dansen tog hand om mig på dagarna. Duscha och gå ut, och lägg den där extra minuten på att kleta på lite mascara.
 
Träffa inte någon ny direkt. Folk har blandade åsikter om detta och många tycker att det är det bästa sättet att komma över någon. Jag håller inte med. Ofta så är man väldigt trasig efter ett uppbrott, man är inte sig själv och man är inte klar i huvudet. När man påbörjar något nytt snabbt efter ett uppbrott, så håller det sällan, och då leder det bara till att man faller tillbaka på sitt ex efter uppbrottet med "den tillfälliga". Och det är ju inte poängen, man vill ju komma över någon. Sådana förhållanden är dessutom ofta rätt destruktiva. 
 
Han var inte den rätta. Det spelar ingen roll vem av er som gjorde slut, om det var ett gemensamt beslut, om det var på bra grunder eller för att han var en total idiot. Om han var personen i ditt liv, hade han varit i ditt liv, så enkelt är det. Det här tampas jag själv med faktiskt. Du kommer hitta någon som älskar dig mer än han gjorde, du kommer våga älska igen, jag lovar. Sen vill man ändå inte vara tillsammans med någon som inte tycker du är värd allt det det innebär att vara med dig.
 
Våga be om hjälp. Själv kommer jag aldrig vända mig till en psykolog igen. Jag gjorde faktiskt det, efter råd av en vän, och när jag frågade psykologen "har du varit med om det här, vad gjorde du?" så svarade hon "Jadu... jag gick ut på balkongen och kollade på stjärnorna och kedjerökte". "Men jag röker inte", sa jag. "Det gjorde inte jag heller" sa hon. Sen dess tror jag inte på psykologer och deras hjälp utan jag vänder mig till mina vänner för stöd och tröst, MEN, jag fick faktiskt en bok av Ludmilla, som förlorat en dotter i självmord, som hette Livet är nu, som hon skrivit själv och som handlade om hur man hanterar olika svårigheter i livet. Den tyckte jag faktiskt hjälpte. Streckläste den en dag när jag kände mig panikslagen. Mycket av det som stod i den boken bär jag med mig i min vardag. 
 
Träna. När man gör något som är fysiskt jobbigt är det svårt att tänka på det som är psykiskt jobbigt. Det var faktiskt tack vare en person jag är god vän med idag, som jag började träna så hårt. Vill inte outa honom, men han vet vem han är. Det är vetenskapligt bevisat att man mår bra av att träna, i alla fall bättre, så gör det. Ut och spring tills lungorna värker eller lyft vikter på gymmet tills musklerna känns ömma. 
 
Lyssna på musik. Nu snackar jag inte om massa kärlekslåtar som får en att vilja slita hjärtat ur bröstkorgen, utan musik som förstår dig, som stärker dig och som får dig att känna allt annat än sorg. Jag lyssnade mycket på musik jag i vanliga fall inte lyssnar på och skapade en spellista som jag nu har lyssnat sönder. Jag behöver den inte längre, men för er som gör det så finns den här: SPOTIFY 
Varsågoda.
 
Förvänta dig inget stöd från ditt ex. Det här var det svåraste för mig att inse, och det tog extremt lång tid för mig att göra det. Han är inte din trygghet längre, det är inte han du ska ringa när du är ledsen. Det var som en instinkt för mig att ringa honom eller smsa honom när jag var ledsen, det var ju det jag gjorde när han var min. Och därför trodde jag att han skulle trösta mig genom den här sorgen också. Jag vet inte hur många gånger jag ringde och grät och grät och grät tills jag inte visste vart jag skulle ta vägen, och jag möttes ofta av en stenhård vägg tillbaka. Och det gjorde ännu ondare, men det är bara att inse att han vill inte längre, han kommer inte att trösta dig, du får hitta ett annat sätt att ta dig igenom din sorg. Han är inte lösningen. 
 
Det tar tid. Det tar tid och du måste låta det ta tid. Du är ostabil, destruktiv och orkar inte med speciellt mycket. Du är inte dig själv och det tar tid att bli sig själv igen. Det är okej. Det är en klyscha men tiden läker verkligen alla sår. 
 
Sist men inte minst: Hans jävla förlust. Seriöst. (Eller din om du var otrogen, hehe). 
  
 

Top 10 fulaste tatueringsmotiven enligt mig

1. "Carpe diem".  
 
2. Koi fish
 
3. tribaltatueringar
 
4. "strength" med en ful skrivstil
 
5. Djur-tassar
 
6. "Only god can judge me"
 
 
7. Stora stjärnor
 
8. "Tramp stamps" oavsett motiv, haha!
 
9. Sitt egna förnamn. Svårt att komma ihåg det eller?
 
10. En pinuppa 
 
Håller ni med mig? Vad har ni för tankar kring detta? :)
 

Svaren från frågestunden

Va heelt ärlig nu, skit ful/fet kille med BÄSTA personligheten eller SKIIIIT snygg som e ganska lame och utan en riktig personlighet?
Utan tvekan den skitfula/feta killen. Skönhet can only take you so far, och när den bleknar så är man fast med en lame idiot. Nejtack. Å andra sidan så ger utsidan insidan en chans och det är självklart att jag inte skulle vilja träffa någon jag inte är attraherad av. 
 
Haru något på g med någon just nu?
 Nej.
 
Vem e bäst? Varför dör du för mig? Varför saknar du mig?
Jag är bäst. Hahahhaa lämna mig.
 
Varför gjorde du o ditt ex slut? 
Avståndet. 
 
Vad har du mot svenska killar? Våga ta steget.
Hahaha Leo wtf? Har jag verkligen aldrig sagt att jag har. Så länge snubben delar samma värderingar som mig, är vettig, smart, ärlig, lojal, fin att se på och har drömmar och mål så spelar det ingen roll vart han kommer ifrån. 
 
Dejtar du den killen som jobbar på 7eleven?
Va haha vart har du fått det ifrån? Verkligen inte. Han är en mycket god vän till mig och har varit det i många år.
 
Tycker du inte om buskiga ögonbryn?
 Så länge ögonbryn har en form som passar ens ansikte så bryr jag mig inte. 
 
Vad är det för färglinser du använder ibland och vart är de ifrån? Skit snygga!
De är från fargadelinser.se i färgen "pure hazel". Finns både med styrka och utan. Tack! :)
 
HEJ, 
BEHÖVER MINIRÄKNARE.. VA HELT ÄRLIG.. HAR DU EN JAG KAN LÅNA.
Hahahaha Brisco bro gå till Clas Ohlsson.
 
 

Frågestund!

Är mitt uppe i tentaplugget och har inget att skriva om så vi kör en frågestund.
Fråga vad ni vill och jag svarar inom ett par dagar.
 
 
 

Helt slut

Har varit vaken i snart 48 timmar och fick äntligen skalla kudden nu. Är heeeelt slut! Hade arbetsintervju till ett kortare jobb på centralstationen i Stockholm imorse, och det gick superbra för jag fick ett samtal bara någon timme senare där min arbetsgivare berättade att jag fått jobbet. Åkte hemifrån så jag hade två timmars marginal imorse eftersom intervjun skulle vara på något kontor långt åt helvette. Eftersom att jag inte hade någon aning om vart det låg och jag suger på att läsa av kartor, så ville jag ha lite tid att kunna leta. Gick kanoners när jag väl listat ut det här med kartläsning! Sen drog jag till skolan och pluggade och drog även en prommis på Järvafältet. Livet ibland va?
 
 

Modellnaglar

I måndags var jag äntligen hos min nageltjej och gjorde naglar. Blev festnaglar i pastell med bling eftersom att jag hatar glitter. Är såååååå nöjd! 

Nagelfrida håller till i Vårberg och ni kan hitta henne på Facebook under Fridelinas naglar, eller på Insta under fridelinas_naglar. 






Min hudvårdsrutin - låååångt inlägg

Jag har torr och acnebenägen hy. För bara några år sen medicinerades jag fortfarande för acne men har haft sån jävla tur och sluppit ärr. Varför vet jag inte eftersom jag alltid bråkar så mycket med finnar jag får tills de blir sår som blöder. Detta för att jag tycker ett sår läker snabbare än en finne, sjukt jag vet. 
 
Innan jag började läsa på om ingredienser som brukar finnas i diverse hudvårdsprodukter så testade jag på allt möjligt skit jag kunde hitta på Apoteket och som tv gjorde reklam för. Sen började jag somsagt att läsa på. Jag har en hel lista med ingredienser jag undviker i produkter. Kortfattat, alla parabener, parfym, allt som slutar på ethyl, alkohol, sulfater och allt med ett ph-värde högre eller mindre än 4,5. Det har tagit mig fleeeera år att hitta produkter som passar mig men trots att jag fortfarande får finnar ibland så har min hy aldrig mått så bra som den gör idag och det räcker för att jag ska vara nöjd. Jag använder bara det "renaste" jag kan hitta med absolut så lite kemikalier som det bara är möjligt. Så vad är mina tips? 
 
För rengöring: Nova TTO sulfatfri tvål. Hela Nova TTO serien är värd att investera i. Sjukt bra och man kan tvätta sig flera gånger om dagen utan att torka ut huden på grund av att den inte innehåller några sulfater. Jag använder den dock bara EN gång om dagen och det är innan jag går och lägger mig. Den är även svamp och bakteriedödande och har antiseptiska egenskaper OCH ett pH- värde på 4,5, vilket är hudens normala pH. Detta innebär att tvålen är så bra att den tillochmed lämpar sig för intimhygien. Tea tree oil är väldigt bra mot finnar också. 
 
 
 
Fukt: Om man har oljig hy så tror många att man ska torka ut huden. Det är FEL FEL FEL. Oljig hy är faktiskt ett tecken på att huden behöver mer fukt. Torr hy producerar mer talg och det är det som gör så huden ser oljig ut och det orsakar finnar. Smörj mycket och gärna ofta. Jag sover med kokosolja. Yes ni läste rätt. Kokosolja är en utav de få oljor som faktiskt inte täpper till porerna. Huden kan andas och får massor med fukt, sen är det antibakteriellt och även lugnande för huden. Sjukt bra för ni som rakar er också och får irriterad hy på grund av det. Kokosolja förminskar även rodnaden från finnar och ärr och tro det eller ej - bidrar till snabbare läkning. Se till så den är 100% kallpressad, organisk och ekologisk bara. Jag beställer min från Fitnessguru. Går även att ha i matlagningen, i håret och på kroppen. På kvällarna tar jag lite på en bommullstuss och kletar på. Den tiden på dygnet ser jag till att jag har så mkt i ansiktet att jag glänser då huden behöver mest fukt under natten. Jag använder detta under dagarna också men i mindre mängd för att inte se oljig ut. Då kletar jag på och torkar bort överflödet med en ren handduk. Kokosolja innehåller naturligt SPF15 vilket gör att den lämpar sig som solskydd och den är även bra för gravida att smörja magen med, samt motverkar rynkor. Undvik fingrar och metaller i burken, häll istället över lite i en mindre flaska om du vill stoppa fingrarna i den, men ha då rena händer. Kokosolja är bra för ALLA hudtyper. 
 
Direktlänk: HÄR
 
Smink: Jag hatar smink. Verkligen avskyr det. Finns ingenting jag ogillar att gå omkring med mer än smink. Jag sminkar mig BARA om jag verkligen känner att jag måste. Dvs. OM jag har finnar jag vill täcka, eller till speciella evenemang och utgångar. Annars kletar jag bara på mascara för att se piggare ut och är good to go. Men om ni är sånna som gillar att sminka er dagligen, försök hålla er till mineralsmink i puderform. Typ ID bare minerals eller Elf. Elfs smink innehåller spf också vilket är bra skydd mot uv-strålning. Gå osminkade så ofta som möjligt för att låta huden andas.
 
 
 
Andra tips: Undvik att röra ansiktet under dagarna så mycket som det bara går. Håll inte mobilen mot kinden, använd hörlurar istället. Fattar ni hur mycket skit ni rör varje dag eller? Alla handtag, datorer, mobiltelefoner, andra människor, bussknappar, mat ALLT MÖJLIGT. RÖR INTE ANSIKTET. Sov med uppsatt hår på en frottéhandduk. Byt ut frottéhandduken varje natt. Mina är från IKEA och kostar inte mycket alls. 
 
Allt sånt här minimerar risken att utsätta huden för onödiga bakterier och därmed undvika orenheter till allra högsta grad.
 
Gör ansiktsmasker av egna produkter, köp inget med massa kemikaliskt skit i. Mitt egna tips är lite kanel och mild yoghurt. Kanel är antibakteriellt, yoghurt är lugnande och fuktgivande. Andra tips är honung och bakpulver. Även gurka är bra för huden, citron, osv.
 
När du tvättar ansiktet, avsluta ALLTID med kallt vatten för att stänga igen porerna som öppnats av varmvattnet. 
 
För peeling, använd en frottéhandduk som doppats i varmvatten och massera huden försiktigt i cirklar. FÖRSIKTIGT. Max en gång i veckan, om ens det. Inga produkter behövs.
 
Det här är mina tips. Tänk på att olika produkter fungerar olika på olika personer och hudtyper så det tar sin tid att hitta något som passar en själv. Jag är ingen läkare, men såhär har jag hållt på i snart tre år nu och läst på massor om massor med olika ämnen och hittat något som passar mig och min hudtyp. :) Sist men inte minst, DRICK MYCKET VATTEN. Flera liter om dagen!!
 
Nu ska jag sova, det här tog ju svinlång tid att skriva, hahaha. Men har velat skriva det här länge. Om ni testar något av detta så hojta till. :) Jag finns på Facebook under samma namn, Instagram och så förstås här på bloggen.
 
GODNATT.
 
 
 

90 - talet

Vi 90-talister växte fan upp under den bästa tiden. Precis när teknologin utvecklades som mest och det fortfarande var utomhuslek som gällde. Jag minns hur jag brukade vara tvungen att knacka på hemma hos mina kompisar och fråga om "blablabla var hemma och fick komma ut och leka", eller så ringde man hem till sina vänner, och var de inte hemma så fick man snällt vänta på att de skulle komma hem.
 
Jag minns hur somrarna spenderades med att leka "tjuv och polis" , "dunken (dunk för Midia 123)" eller "land och rike". Minns ni land och rike, haha? När man ritade en fyrkant i sanden som man sedan delade upp i fyra rutor, varav varje ruta var ett land. Sen skulle en person ropa "jaaaag begär krig mooooot.....USA" så skulle alla andra länder springa så långt de kunde och USA skulle ta tag i en pinne i mitten och säga stopp. Haha, aaaaaahhh those were the days.
 
Minns ni pokémon, gogos och kulor? Hur mycket bråk och tjaffs de där sakerna orsakade? Haha, jag minns att jag fuskade en gång på gogos när jag körde mot grannpojkarna, och förlorade och vägrade lämna ifrån mig mina gogosar, så de kom och knackade på hemma hos mig och skvallrade för min morsa, hahaha. 
 
Minns när alla med 3310 uppgraderade sina telefoner till 3310 med färg och hur det var vääärsta grejen. Eller när man var stor nog för att få gå själv till affären, och när man lyssnade på Bubbles och Backstreet boys var det snyggaste man visste, och att bygga en trädkoja var ens största dröm. Kan fortsätta i evigheter!
 
Shit alltså, teknologin förstöööör barndomen. När jag får egna barn ska jag se till att de inser värdet i att vara ute och leka, punkt slut!
 
Lite pics från back in the days...
 
 
 
 
 
 

Handmodell

Trodde jag skulle ramla av stolen när jag nyss fick världens roligaste erbjudande, haha. Mina händer ska modella för en festkokbok tillsammans med vackra Lisa. Hur kul?! 
 
Jag bokade tid hos min nageltjej Frida (som är bäst på planeten) direkt och gav henne mer eller mindre fria tyglar. "Gör mig snygg och superfestlig" sa jag, och det lovade hon att jag skulle bli.
Spännande! 
 



 
 

Kommer aldrig kompromissa, inte när det gäller mitt hjärta

Det är ju sjukt egentligen vad en annan människa kan göra mot en rent psykiskt. Hur flera år av en konstruktion som råkar vara ens kropp och psyke kan brytas ned så fullständigt och totalt av någon annan. Hjärtesorg.
 
Jag tänker på hur JAG mått när ens närmaste mått skit, när deras hjärtesorg varit ohållbar. Spelar ingen roll om det är sorg efter ett förhållande som tagit slut, slutet på en vänskap eller familj som vänder en ryggen. Man känner sig så extremt hjälplös och orolig, och hur man innerst inne vet att vad man än säger, hur mycket råd man än ger och hur mycket man än "säger de rätta grejerna" så hjälper ingenting.  Ändå hoppas man att det ska hjälpa, och man fortsätter och man fortsätter och man fortsätter, och man önskar att man kunde vara den som satt där istället för de, för att de skulle slippa smärtan. 
 
Sedan tänker jag på mig själv och vad jag utsatt mina nära för när min hjärtesorg varit ohållbar. Jag tänker på hur de klappat mig över kinden, torkat mina tårar, sagt alla de rätta sakerna och fått mig att skratta, hur jag för en liten stund känt mig som mig själv för att sedan återgå till smärtan. Inget hjälper! Har de känt oro?
 
Jag tänker  tillbaka på hur totalt jag bröts ner, hur mitt självförtroende försvann och fick byggas upp från scratch och ärren jag fick efteråt. Ärr i form av rädsla. Rädsla för att någonsin lita på en enda själ igen. Varför ska man det liksom? När personer som man ALDRIG trodde skulle vända en ryggen, de SISTA på jorden liksom, gör det? Man tänker "om DE kunde, de som jag älskar så fullständigt och gränslöst, vem kan inte?". Och sådär håller det på och man låter andra sota för saker som de inte gjort. 
 
Det värsta är att verkligen ingen, INGEN förutom personen som orsakat ens smärta kan bota den. Hur man vet att bara den minsta bekräftelsen på att personen bryr sig skulle få en att må bättre och man väntar på bekräftelsen som aldrig kommer och så mår man skit. Man är så totalt maktlös. Det blir liksom inte bättre, man blir bara starkare och lär sig leva med ärren. Och det är skönt, när man lärt sig det. När man lyckas lappa ihop sig själv och kan leva, även fast det är med ärr, och man växer, och man lär sig. 
 
Ja, det är verkligen sjukt vad en annan människa kan göra mot en. 
 

10 random fakta om mig

1. Jag avskyr varm mat. Tycker kall mat är bättre alla dagar i veckan. Enda gången jag föredrar att maten är varm är om jag käkar soppa.
 
2. Jag hatar att ta i handtag, speciellt om det är publika dörrar. Avskyr bussknappar och busstänger också. Öppnar alltid dörrar med allt annat än händerna om jag inte har papper tillgängligt att ta i dörren med. 
 
3. Har precis insett att jag ÄLSKAR frysta hallon. Får i mig typ ett kilo i veckan, haha. 
 
4. Har noll tålamod och extremt kort stubin, men samtidigt så kommer jag över ett dåligt humör väldigt snabbt.
 
5. Jag har dansat sedan jag var tre.
 
6. Jag hatar köttfärs.
 
7. Jag är extremt envis och anser att det hjälper mig mer än de stjälper. 
 
8. Jag är livrädd för spindlar. Just småkryp överhuvudtaget. FÖR. MÅNGA. BEN.
 
9. Finns inget jag värderar högre än lojalitet och ärlighet. 
 
10. När jag var liten fick jag höra att katter alltid landar på benen om de faller från en högre plats. Så jag valde att testa teorin på grannkatten och tog upp honom och kastade honom åt helvette. Var typ 10. 
 
 
 
 

Årets hiphop- weekend i Stockholm

För ett par dagar sedan ställde jag upp i en tävling på Kingsizemagazines hemsida där man kunde vinna biljetter till fyra spelningar mellan den 27 februari och 1 mars iår. OCH JAG VANN!!!! Jag stod och skrek och studsade runt huset i typ en kvart efter att jag blivit kontaktad av Kingsize. 
 
Biljetterna jag vann var:
Två biljetter till The Weekend och Drake i Globen.
Två biljetter till Kingsizegalan på Solidaritet Arena + efterfesten där M.O.P spelar.
Två biljetter till Vinnie Paz på Debaser Medis 
Två biljetter till Dynasty på Fasching.
 
Jag har nog inte riktigt smält det än, dör några hungra gånger om. En fullspäckad vecka alltså! Kul med skola på dagarna tillsammans med min fantastiska klass, och sedan konserter på kvällarna + SODAs releasefest på fredag. Ska bli askul, och extra kul att få snygga till sig och klä upp sig. Har jag fan inte gjort på aslänge!
 
STORT tack till Kingsize! Anställ mig förresten, jag är en tvärfet skribent, hehe.
 
 
 

Lajs Lice Lisa

Finestawards på G och Uppsalas egna Lisa Anckarman är nominerad. Gör som jag och rösta på henne i kategorin "Årets toppblogg". 
 
Hon är cool, smart och vågar ta för sig. Jag röstar på Lisa för att hon är snygg både på utsidan och på insidan och är en genuin och genomfin människa. Sen att hon är en jävel på att sminka (har räddat mig några gånger), har en ascool klädstil som matchar hennes personlighet och kämpar för att vi tjejer ska hålla ihop, är bara ett plus.
 
RÖSTA HÄÄÄÄRRRR
 
Och häääääär är Lisas blogg. 
 
 
 
 
 
 

You know.

Dear Ex Lover

I promise I’ll stop chasing your memory in my dreams.
I’ll stop bringing your name up over cups of coffee, muffins, and loneliness.
I will marry a man and I will lay my heart on his chest,
and I’ll have his daughter, and she’ll have eyes reminding me that God still believes in second chances.
I will be reminded of all the times that we loved,
like there were expiration dates tattooed on our inner thighs.


If my daughter ever comes home crying, with a heart filled with question marks,
I will hold her like my mother held me. 
I will clasp her face in my palms like the Koran on judgement day.
I’ll tell her that love is the passion that allows you to do the right thing.
And if she ever feels as if she is alone,
I’ll remember your name and I’ll mumble it under my breath.
and if she asks me what I said;
I’ll tell her I know what it’s like to drag yourself out of a cold war
and then being too worn to clean up the battlefield that it has made of you.

I’ll tell her that i know what it’s like just to want someone to remember you,
and that apologies are like oxygen masks on a hijacked plane. Not there.
I’ll tell her to never regret loving in permanent ink,
and that scars only give you stretch marks, something to gossip about.


And if my daughter’s mirror ever looks unfamiliar
and she’s too embarrassed and proud to run into mummy’s arms,
I’ll pray, that she has friends with hearts filled with thousands of fire flies
who are not too cold to pray with her, who will tell her to stop looking for the light at the end of the tunnel
and find God in the darkness, just like my friends did.


If my daughter ever walks in my house like shattering glass, I’ll tell her about you.
I’ll tell her that I hurt like c-sections birthing dead babies, and that we cried together,
and we supported each other, and we smiled together like our smiles were the only ones that mattered in this world. And i'll tell her that I got hurt for being a woman who loved people that did no love me.

Dear Ex Lover,
I hope my daughter never knows what a goodbye kiss feels like.
I hope she never knows what “I’ll see you later.” really means.
I hope she never memorizes the dial-tone of a last conversation,
because a broken heart feels like poisoned butterflies taking their last flutters in the pit of your stomach.

Fick ett blombud

Fick ett anonymt blombud vid halv fem tiden idag. Blev så sjukt jävla glad, haha. Med världens finaste hälsning också. Gjorde hela min dag, vecka, månad fan!
 
 
 
 

Dear Ex-lover by Jasmine Mans.

 

Boktips!

438 dagar av Johan Persson och Martin Schibbye. Jag är inte den som frivilligt köper en bok och lägger ner tid på att läsa den av rent nöje, men den här boken är verkligen fantastisk. Läs!
 
 

Tobiasregistret - #FUCKCANCER

Jag har varit blodgivare i några år nu och blev precis även stamcellsdonator via Tobiasregistret. Är helt skakis och ändå är det enda jag gjort ännu att fylla i ett litet formulär, haha. Nu är processen igång med tester och dylikt innan jag får veta om jag blivit godkänd.
 
Det enda som skrämmer mig är hur donationen går till. Den går att utföra på två sätt, antingen genom att man sövs eller har fått ryggbedövning då stamcellerna med hjälp av sprutor tas ut från bakre höftbenskammarna. Ingreppet tar ca två timmar och för att få tillräcklig mängd celler behöver man sticka flera gånger. Det andra sättet är via någon slags hormonbehandling under ett par dagar varav man sedan "tappas" på blod. I och med att jag är så fruktansvärt känslig för allt hormonellt och inte kan mixtra med min kropps hormoner är det det förstnämna jag kommer få göra, vilket skrämmer mig lite.
 
Trots detta känns det som ett extremt litet pris att betala med tanke på vad man faktiskt ger. Jag är välsignad med god hälsa, vilket jag tackar gud för. Jag är frisk och jag kan leva mitt liv utanför ett sjukhus. Min familj behöver inte gå omkring oroliga. (tack gud tack gud tack gud)
 
Någon annan har inte haft lika tur. Någon annan kämpar för sitt liv, och en familj har svårt att klara av vardagen på grund av oron över en sjuk familjemedlem. Fattar ni hur sjukt det är, hur FANTASTISKT det är att lite stick och lite celler kan bota en människas CANCER?! Förstår ni att en sån liten grej kan ta död på den där äckliga sjukdomen? Det allra sjukaste och absolut bästa är att mina stamceller kan rädda någon på andra sidan jordklotet. 
 
Tänk er om man blir en av de lucky few som får ett "tackbrev" från någon som överlevt på grund av en. Fatta den känslan? Tro fan att jag hade gråtit som ett litet barn om jag fick ett sånt brev. Så jävla mäktigt.
 
Jag tycker verkligen att ALLA ska registera sig i Tobiasregistret. Låt oss kämpa mot den där äckliga jävla ÄCKEL sjukdomen tillsammans. Gör som jag och klicka HÄÄÄÄR för att gå med.
 
 
 
 

Det var bara en mardröm

Har den senaste tiden tänkt asmycket på barn. Vad det beror på vet jag inte men jag har helt enkelt gått omkring och undrat när jag kommer skaffa mitt första, med vem och allmänt reflekterat över hur det skulle vara att ha barn. Har varit lite småsugen och undrat hur det är att älska någon så starkt. Jag vill vara gift innan det ens blir aktuellt och vill gärna ha mitt första barn innan jag är 27.
 
I vilket fall som helst så slocknade jag efter träningen och drömde en sån sjukt verklig dröm. Jag drömde att jag fick en liten dotter, var helt ensamstående för att pappan inte var med i bilden och hade det bara sjukt ostabilt psykiskt och ekonomiskt och på alla andra plan. Pappan var förövrigt någon jag känner som gett mig väldigt mycket mörker de senaste månaderna och FYFAAAAAAN vad dåligt jag mådde. Drömmen var så sjukt verklig!! Jag hade svårt att ta hand om min dotter, hade panik över att jag inte kände att jag älskade henne och över att jag var tvungen att ringa till pappan och säga "Din dotter är född nu, vill du träffa henne, vill du att hon heter Kira som vi bestämde förut?". 
 
Gick hela tiden omkring och oroade mig och kollade så att hon andades fastän jag egentligen inte ville ha henne. Shit vad dåligt jag mådde, helt sinnessjukt kan knappt beskiva paniken. Gick omkring med en sån djup ångest över vilken dålig mamma jag var och hur min dotter inte förtjänade att ha en mamma som inte älskar henne. Fyyyhelveteeee!!
 
När jag vaknade var jag så lättad över att det hela bara var en dröm att jag faktiskt började gråta, hahah. Och nu mer än någonsin känner jag hur viktigt det är för mig med stabilitet relationsmässigt och allmän stabilitet i mig själv. Psykiskt, ekonomiskt, osv. Och shit vad jag är för ung för att ha barn.

Tack guuud för att det bara var en mardröm!!!
Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0