Fick fnatt

Hej hej massa hej!

Har haft en underbar lördag. Var med mitt hjärta som var på besök i Uppsala. Vi åt, fikade och skrattade i 5 timmar. Att skratta är bland det bästa jag vet och är det någonting som jag verkligen älskar och värderar högt med vår relation så är det just att vi skrattar så mycket ihop. Humor och skratt har präglat vår relation från start. Det är fint! 
 
När Philip hade hoppat på sitt tåg hemåt så åkte också jag hem. Tänkte först duscha och bara lägga mig i sängen och kolla film men fick fnatt och började storstäda. Dammsög hela huset, skurade, rengjorde båda badrummen, bäddade om sängarna i alla rum, vek brorsans kläder (???), torkade och dammade av alla öppna ytor och hyllor, och rensade bland mina klackar. Skulle ge mig på min garderob och tvätten också, men blev för trött. Tvätten tar jag imorgon! Garderoben..eh...en annan dag. Den känns som livets projekt. Det är kaos där inne. Det ser bokstavligen ut som att någon tagit sats och i ren ilska KASTAT in alla kläder där. Tur att man kan dra igen dörrarna och låtsas som att det inte finns. :) taktik hörni!
 
 

Examen

Det här hände och det var kul! Min klass tog examen den 13 januari så vi är numera journalistkollegor och inte studenter. Det bjöds på finmiddag (massa halvblodigt kött som jag inte klarade av att äta pga äter bara well done) och bubbel. Sedan festade vi natten lång på Kåken! Hade så himla roligt verkligen. Philip gjorde fan min kväll så mycket som jag vek mig av skratt pga honom. Hur rolig kan en människa vara?! 

 
Jag har dock några veckors praktik att göra och den ska jag göra på Sveriges Radio P5sthlm. Är löjligt taggad över detta och hoppas på att stanna ännu längre. Ska bli SÅ JÄVLA SKOJ!! Radio liksom, allt jag någonsin velat. Tjoho!
 
 
 
 

A crucifixion type love

Tre dikter som ligger mig varmt om hjärtat är Dear ex lover av Jasmine Mans som jag tidigare delat med mig av här i bloggen, Blessing of the hands (en bröllopsdikt) samt den här ni ska få lyssna på nu. A crucifixion type love av Brent Rice.

 

Två år

Idag firar jag och min andra halva två år ihop :) vi har precis haft tacomys och ska snart ha pepparkaks-tävling. Snyggast pepparkakshus vinner! 


Jag nyss: tack för maten den var god, mitt på bordet stod en ko
Philip: det gjorde fan det på riktigt, fast en död



Fixlördag

På vintern går jag ofta runt i flera veckor och känner mig ful, blek och ofräsch. Idag eliminerade jag ful och ofräsch. Fick fnatt vid 02 och ba, NÄH nu fan, mina ögonbryn skulle passa på en varulv, håret är tovigt, benen orakade, naglarna flisiga och omålade och hyn ser ut att tillhöra en hormonell tonåring. Efter lite skrubbande, duschade, filande, rakande, målande och plockande sitter jag nu i sängen och väntar på att min ansiktsmask från Lush ska torka så jag kan tvätta av den och känna mig som en människa igen. Tjejen inne i butiken lovade dyrt och heligt att jag skulle bli snygg av masken. Vi får väl se! En burk med sparris och lite oljor för 125 spänn MÅSTE ju göra susen? Imorgon kanske jag tillochmed (hör och häpna) sminkar mig!! Så kanske jag blir lika snygg som nedan. Håll tummarna nu!

En smak av verkligheten

Jag visste att hon tynade bort. Min bror försökte få mig att förstå det redan ett år innan. Han sa att han hade "förberett sig", för att "det inte skulle göra så ont". Jag minns att jag blev arg för att han sa det och kastade ut honom ur mitt rum. Det var för smärtsamt att lyssna på, och jag ville inte förstå, jag ville inte acceptera. Hon som var så pigg och positiv och glad. Men jag visste innerst inne att hon var väldigt sjuk.
 
Det var in och ut på sjukhus hela det sista året, och jag ville aldrig dit på besök. Jag hatade sjukhus, hatar sjukhus, det är bland det absolut värsta jag vet. Bara att ta mig in på något som ser ut som en klinik ger mig ångest och hjärtklappning, så jag ville verkligen inte dit. Speciellt inte till onkologen! Det blev för verkligt då liksom, för påtagligt. Men tre veckor innan hon dog gick jag dit med min familj. Jag hade tagit med mig ett nagellack för att hon alltid tyckte om att måla naglarna. Jag vet inte varför det var så viktigt för mig, men det var verkligen det. Fan vad jag hetsade med det där nagellacket... Vet inte om jag ville ha en känsla av normalitet, eller varför det gav mig tröst, men det gjorde det. Det var bisarrt. Självklart var hon för trött för att orka sitta upp medan jag skulle måla, så det blev inget. Och när hon somnade grät jag över det. Och alla grät. Det var bara min pappa och min farbror som höll igen. Min bror hade inte ens orkat ta sig till sjukhuset, "jag vill aldrig byta ut minnet av henne som frisk" hade han sagt. Och jag förstod. Även om jag inte ville förstå.
 
Det var sista gången jag såg henne. Och dagarna bestod av enorm ångest. Jag orkade knappt med skolan, höll upp en fasad, grät på toan ibland, gick undan för att ringa familjen. "Hur mår hon?" "Några förbättringar?" "Svarar hon på medicinerna?". Några dagar senare las hon in på hospice. 
 
På det här var det oron för min kusin. Min 15 åriga älskade kusin som aldrig gjort en fluga förnär. Min kloka, snälla, omtänksamma 15åring. Hon var den lillasystern jag aldrig fick. Jag hade varit så lycklig över hennes födsel, och min farbror och hans fru hade valt mitt namnförslag till henne när hon föddes. Varför skulle just hon behöva gå igenom det här? Varför skulle just hennes mamma bli sjuk? Och jag var arg. Fan vad arg jag var. Jag ville slåss, jag ville göra illa folk, och jag skrek på gud och jag bad om förlåtelse och jag skrek på gud och bad om förlåtelse. Jag var ett vrak. 
 
Läkarna hade gett henne en vecka, max. Sedan skulle hon vara borta. Hon gick över med två dagar. Dagen hon dog hade jag tenta i skolan. Och det var samma där, samtal efter samtal för att få någon information. "lever hon mamma?" "snälla, berätta vad som händer". Innan tentan ringde mamma igen och jag hörde att rösten var annorlunda. "har det hänt?" frågade jag. "Nej, svarade mamma". Men jag visste att hon ljög. Jag visste att hon inte ville tala om sanningen för mig för att jag inte skulle göra dåligt ifrån mig på tentan. Jag hade pluggat så hårt inför den. Så jag tog emot lögnen, ifrågasatte inte, svalde klumpen i halsen och gick in och skrev. Sedan åkte jag in till stan och träffade Philip. Som dök upp med blommor. Han är så himla fin. Jag älskar honom. Sedan kom samtalet. "Hon har dött".
 
Jag skrek rakt ut. Och folk tittade, men jag brydde mig inte. Ångesten gjorde mig knäsvag, och jag mådde illa. Hur kunde det här vara såhär smärtsamt? Hur skulle jag någonsin ha kunnat förbereda mig inför det här? Jag ville kräkas, och jag gjorde konstiga läten ifrån mig, och Philip tog min hand. Resten är en dimma. Jag minns att Philip gjorde allt för att lugna ner mig, och jag kom tillsist till ro. När jag kom hem var allt kaos. Folk jag aldrig hade sett fyllde huset. Kräkreflexen igen, tårarna. Jag gick in i mitt rum med min kusin, och jag höll om henne. Och nu blev det för jobbigt att skriva mer om det, plus att resten av dagarna ändå är en dimma.
 
Kommande två veckor minns jag som en zombietid. Jag bara gjorde saker på rutin. Vissa blir helt apatiska, jag blev en robot. Försäkringar check, dödsbo check, kontakt med övriga myndigheter check.
 
Idag har det gått ett år sedan den där dagen.
 
Till dig, 
Jag lägger många timmar om dagen på att tänka på dig och minnena jag har av dig. Jag minns ditt lockiga hår som alltid hade en ny färg varje gång vi sågs. Jag minns ditt ekorre-skratt som smittade av sig på alla omkring dig. Ibland försöker jag härma det för att förklara för människor jag älskar hur du skrattade, men det blir aldrig rätt. Och jag blir lika frustrerad varje gång.
 
Jag minns hur du i slutet på år 1999 öppnade dörren när jag knackade på som 6åring, och berättade att du hade en bebis i magen. Det var en bebis som kom att bli en av de största rikedomarna i mitt liv. Du stack bara ut huvudet liksom. Och jag som bara var ett litet barn svarar "Jaha, är det därför du är tjock?" och du svarade "ja!". Självklart var du inte tjock, och du kan inte ha varit längre gången än ett par månader. Hon kom ju i maj. Jag skrattar när jag tänker på det. Det är ett av de starkaste minnena jag har av dig.
 
Jag minns inte hur din parfym luktade, eller vad som fick dig att skratta. Och det gör mig ledsen.
Jag kollar ofta på foton av dig. Och ibland kommer den där ångesten som smärtar i hela bröstet. Men jag gråter sällan. 
 
Du var så stark, så otroligt stark. Och du älskade livet. Fan vad du kämpade.
Jag önskar att du aldrig hade behövt göra det så tydligt för din dotter om allt du skulle gå miste om i hennes liv. Fast jag vet att du ser henne, bara på ett annat vis. Jag önskar att jag hade talat om för dig mycket oftare hur mycket jag älskade dig, hur mycket jag älskar dig. Jag önskar att jag inte hade varit rädd för sjukhus. Men jag vet att du visste det.
 
Och du var så vacker. Så otroligt vacker. Jag önskar att du var här, att du hade fått se kvinnan din dotter utvecklats till på bara ett år. Om allt hon gör för att göra dig stolt. Och jag vet att du är stolt. Du kunde vara stolt över dina nära och kära bara över att de ens existerade. Det var sådan du var. Genomgod, omtänksam, lugn och snäll. Du har varit borta i ett år idag. Och jag har lärt mig så mycket, jag har växt, precis som din dotter. Och jag tar hand om henne och farbror, jag lovar det. Och vi mår bra. Precis som du hade velat.

Jag älskar dig, och jag saknar dig varje dag. 
Vila i frid, du fattas mig.

Det där med kärlek

Jag har delat över ett år med honom nu. Vi tog del av varandras sorg och förluster, stöttade i mörker och peppade i ljus. Jag har varje dag fått höra hur bra jag är, hur fin jag är, hur smart jag är, hur knasig jag är. Och jag har gett tillbaka lika mycket. Han vet hur rolig han är, hur omtänksam han är, hur klok han är och vilket stort hjärta han besitter. Det är fint det där, att känna sig älskad helt ovillkorligt. Att den jag älskar så mycket älskar mig precis lika mycket tillbaka. Att vi har samma värderingar, samma lättsamma syn på livet, att vi sätter samma värde på förhållanden, att vi får vara de vi är rätt och slätt när vi är med varandra. Att vi aldrig ger upp på varandra. Han tycker jag är bäst i hela världen på vad jag än tar mig an, och han vet att jag tycker han är bäst i hela världen på allt han tar sig an också. Jag har delat över ett år med honom nu, men han känns så självklar. Som att han alltid varit där. 

Game of thrones

Bestämde mig för att kolla om hela Game of Thrones. Jag tröttnade efter halva andra säsongen sist jag kollade av någon anledning och valde att ge det en ny chans. Nu är jag snart inne på tredje säsongen och det är SÅ bra! Hatar Joffrey. Mina favoritkaraktärer såhär långt är Daenerys Targaryen, Arya för att  hon påminner om hur jag var som liten, envis och orädd, och sen Sansas hoe skötare, haha. Hon är skön! 










En liten throwback - Kina, April 2012

Gick igenom mitt gamla bloggarkiv och tänkte dela med mig av några inlägg jag skrev när jag var i Kina på en utbytesresa. Allt är inte från samma dag, men fan vad jag minns detta väl. Trevlig läsning!
 
Hej! Nu har jag landat här i detta kalla oförstående land som kallas Kina. Jag har till min förfäran upptäckt att allmänna toaletter varken har riktiga toaletter eller toapapper. Det är hål i marken som spolar läskigt. Dagens äckligaste var lätt Dumplings, som är degknyten med konstiga innehåll. Kunde verkligen inte svälja, vissa spydde, bildbevis finns. Dag 1, och svennegänget undrar "vad har vi gett oss in på?".
 
Dag 2 in China. Idag hade vi en heldag med shopping. Vi möttes 9 på mr.Shawns kontor för att tillsammans ta en taxi till ett stort varuhus med elektronik och tillbehör som hette Computer City. Svinbilliga produkter med möjlighet att få det ännu billigare genom att pruta. Jag fick testa mina prutingskills när jag köpte en kamera. Det blev en Canon kamera + tillbehör för 1000kr! Mycket nöjd. Vi vill inte längre hem. 
 
Dag 4 i Kina har definitivt varit bäst hittills. Jag gick upp tidigare än någonsin i hela mitt liv, kl 4.30. Konstigt nog så har jag varit riktigt morgonpigg hela denna resa, vilket jag ALDRIG är annars. Sen fick jag och min kines skjuts av mammakines till ett shoppingmall där vi skulle möta de andra svenskarna och kineserna för att ta en buss till Beijing. Resan tog två timmar. Väl framme i Beijing gick vi till Happy valley som är en skitstor nöjespark. Hälften av karusellerna var avstängda men vi hade så kul ändå. Åkte några värsting berg-och-dal banor och flum ride i värsting version. Googla flum ride.
Jag, Frida och Rickard bestämde oss för att vara lite wild and crazy och åka den precis innan vi skulle samlas för att åka tillbaka till Tianjin... Ren idioti såhär i efterhand. Frös som en motherfucker och vakna upp med ont i halsen. 

Hallåååå! Dag 6 i Kina har varit helt okej. Ganska lugn vilket var skönt! Dagen började med en tur till The Airbus company. Vi fick se hur de bygger flygplan vilket var väldigt häftigt och intressant. Vi var bara där i typ 10minuter innan vakterna tyckte att det räckte och att det var dags för oss att gå. Hade nog föredragit sovmorgon. Man fick inte ens ta kort!
Gick och köpte fika på rasten, sparkade lite fjäderboll och sedan var det lunch i skolkafeterian. Idag var det någon sörja i någon sörja och någon annan sörja i någon sörja, så jag tog några tuggor av vardera sörja och sen räckte det för mig! Jag och Frida har nämligen hittat Babela's Kitchen. Västerlänsk mat!! Blev ett besök på Babela's där jag tryckte i mig tonfiskpizza. Lika nyttigt som allt friterat vi ätit under dessa dagar med andra ord. :)
 
 
 
 

Flempodd- helg

Lyssna på min, David Moro och Varga Moshtaghs podcast! Vi snackar helg, helikopterflyg till ICA och kebabens dag. 
 

Garagedrömmar

Har suttit i timmar och kollat inredning och alla möjliga fina hus och garage. Helt sjukt hur vissa människor bor alltså! Drömmer också om att bo i hus någon gång i framtiden tillsammans med min framtida man och mina barn. Vet till och med hur jag vill ha det, haha! Det ska vara öppen planlösning och ljust, och levande blommor ska få huset att kännas som ett hem.
Jag vill ha ett stoooort (!!) garage med fin garageport och plats för en svart Audi. Gillar den amerikanska stilen. Andra halvan vill jag ska kännas lite som en fritidsgård där barnen kan hänga med sina vänner. Biljardbord eller airhockey ska vara tillgängligt. En skön soffhörna med saccosäckar och tv + tv-spel ska finnas. Skulle mina barn vara intresserade av någon sport skulle de kunna träna där. Min dansare skulle få ett utrymme med spegel, min fotbollsspelare skulle få allt han/hon behövde för att träna på egen hand o.s.v. you get the point.
 
Haha, nu vandrar tankarna iväg men fan vad jag längtar efter att få inreda! När jag säger att jag vill ha ett stort garage menar jag det, haha! Jag tycker det är så häftigt att se vad folk lyckats göra av garageutrymmet. Är ni husägare sugna på att använda garaget till annat än förvaring? Checka in KRAFER, och deras fantastiska urval av garageportar och börja förvandlingen av erat garage! :)
 
Det här huset i Berverly Hills är rena drömmen och kostar säkert mer än jag kan räkna till, haha. 
 
 
 
 

Oprah Winfrey

Let me talk to you as a woman. I gave you the most intimate part of who I am as a woman. I opened my soul to you when i allowed you to lay with me.  Because I trusted you would be there, I trusted that you were the promise no one else ever gave me, I trusted you with my soul, with my body, with my bed. I trusted you and you left me. You didn't know what you wanted and you left me not knowing who I am. I opened myself to you and I gave you all of who I am and i'm left here with the scars. What do you say to a woman you did that to? You say: forgive me. 
 
BÄST.

Två klipp som får mig att skratta okontrollerat

Alltså, hahahahhaa det här kan vara bland det roligaste jag sett. Vet inte hur många gånger jag kollat på klippen men jag DÖR av garv varje gång. HUR ROLIGT kan något bli?! hahahahhahaha ni måste titta!!
 
 
 

50 random fakta om mig

 

Flum

Tycker det är jobbigt att skriva sådana här inlägg för det känns som man blottar en del av sin själ, och det gör man ju. Skriver och suddar, skriver och suddar men det blir bara inte rätt, haha. Men jag vet ju att ni uppskattar det på grund av alla mejl jag får, och jag vet att det hjälper så here we go.
 
 
Jag kan tänka mig att många av er har mått dåligt under någon period i era liv av olika anledningar, jag är inget undantag. Men jag har alltid växt från allt. Misär har förändrats till erfarenheter och styrka, förluster till tacksamhet för de som är kvar och en respekt för nuet osv. Listan kan göras lång.
 
Men under 2013 hamnade jag på en plats jag aldrig tidigare varit på. Halva 2013 till halva 2014 var helt fruktansvärt för mig. Jag har känt mig helt tom, värdelös, som ett vandrande skal och man såg det i mina ögon också. Jag gick ner fruktansvärt mycket i vikt, kände mig så liten och att ens ta sig upp ur sängen på mornarna var påfrestande på ett helt annat sätt än förr. Jag fruktade drömmar för jag ville inte möta det som smärtade, jag föraktade musik för den fick mig att känna allt jag inte ville känna och jag letade konstant efter någon rutin att hålla fast i, något som kunde få mig att tänka på annat. Det var ett mörker som skrämde mig och som jag aldrig vill tillbaka till. 
 
Jag hade hamnat i en depression men jag hade min källa av trygghet.
 
Jag har varit med om uppbrott förr i mitt liv, som alla andra, men det senaste smärtade på en helt ny nivå. Bara av att ens skriva den här texten får jag klumpen i halsen och jag känner att jag blir tårögd bara av att tänka på hur jag mådde. Jag vill aldrig någonsin hamna där igen. Det var fruktansvärt läskigt att tänka de tankarna jag tänkte.
 
Jag hade blottat hela min själ för en människa jag inte växt upp med, varenda millimeter av mig. Jag delade sorg och glädje, jag delade tankar och drömmar, och kärleken jag hade inombords för den här människan var på en nivå jag aldrig trodde var möjlig att man kunde känna. På så kort tid också. Trots allt som pågick i mitt liv som var jobbigt under det året så tänkte jag ändå alltid att allt är bra, för jag behöver inte mer än detta. Detta är min källa av trygghet, min klippa, den jag kommer hämta styrka ifrån när den inte finns innifrån mig och det bara försvann. Över en natt. Och jag kunde inte förstå varför. Fyfan.
 
Jag kom in på min drömutbildning två månader efter uppbrottet. Jag tänkte att okej, jag har en knäskada och kan inte dansa, jag mår skit men jag har i alla fall rutiner nu. Skolan kommer bli min flykt från verkligheten, jag ska lära känna människor som inte vet någonting om vad som pågår i mitt liv och för ett par timmar kommer de få mig att tänka på annat och må bra och till en början var det verkligen så tills folk började visa sina riktiga sidor. En tjej i klassen jag gick i fick mig att må fruktansvärt dåligt. Jag är i normalt fall en person som inte tar någon skit överhuvudtaget. En Midia in her right mind, en Midia idag, hade sattit sliddjuret på plats innan hon ens hunnit säga sitt namn, men jag var svag och jag var tom och hon var manipulativ, falsk och taskig. Kunde inte fokusera på skolan längre, och det resulterade i ett studieuppehåll på en termin. Ännu mer mörker. 
 
Men sen helt plötsligt började jag höra vad mina nära och kära talade om mig med, på riktigt höra. Jag kunde ta till mig råden på ett sätt jag tidigare inte kunnat och jag började sakta hitta tillbaka till mig själv och därför är jag så otroligt tacksam för er. Tack mamma för att du fanns där för mig, tack Banaz, Shaj, Therese, Isa, min bror, Yohanna, Noelle, Hiba, Peter, Ali. Vissa av er har gjort mer än andra för att våra relationer ser olika ut men alla ni har betytt enormt mycket för mig och för hur jag läker och hittar tillbaka till mig själv. Vissa av er har bara lyssnat, medan andra har suttit i månader, veckor, dagar, timmar och minuter med mig när jag varit helt apatisk, det spelar ingen roll. Jag vill att ni vet att det känns som att ni räddade mig.Tack Elin från JMOM som satt med mig och lyssnade när jag kände mig sårad av klassen och inte kunde hålla mig och i ren frustration började gråta. Tack som fan för att ni fanns där för mig när jag var ett tomt skal. Jag vill aldrig hamna där igen.
 
Idag känner jag mig stark. Som en björnhona med hotade ungar. Det känns som det inte finns någonting jag inte klarar av. Jag har hittat tillbaka till mig själv och jag älskar mig själv, trots att jag som alla andra fortfarande kan ha dagar då jag känner mig ledsen. Men då tänker jag bara tillbaka på allt som jag lärt mig från allt som har hänt, relationer som brutits, människor som jag förlorat tilliten för, vänner som gått bort och ärr från tidigare år som ibland ligger och skaver, och vet att jag kan ta mig ur den pågående dåliga dagen också. Och nästa, och nästa och nästa, livet ut. Jag klarar det.
 
Idag går jag med människor jag tycker fruktansvärt mycket om, ni är helt fantastiska. Otroliga karaktärer allihopa! Dansen går bra och tar upp andra halvan av min vardag, knät har läkt. Jag ströjobbar när tiden till det finns och skriver ideellt för SODA mag. Uppbrottet smärtar inte på samma sätt. Jag har förlåtit och accepterat, men jag kommer alltid känna ett svek. Jag har människor i mitt liv som verkligen visat att de förtjänar en plats i mitt liv, och framförallt så har jag en fantastisk familj. Jag är tacksam för livet och jag är tacksam för att livet inte är ett enda stort mörker längre. Livet är fint. Allt blir bra. :)
 
 
 

Peshmerga

Såg att Aftonbladet hade publicerat en artikeln med betydelsen bakom ordet "Peshmerga".
Det glädjer mig att det äntligen uppmärksammas. Min pappa och min farbror, är två utav många.

Den 19 oktober 1981 träffades min pappa av flertalet skott från en helikopter och föll medvetslös ner i en bäck. Pappa berättade att det enda han hann tänka var "Jag är inte död, men jag känner ingenting från midjan neråt" innan han tuppade av. För att helikoptern inte skulle avlossa fler skott som därmed skulle bli min pappas död, fick hans medsoldater, peshmerga, under extrem stress försöka att avlägsna sig från platsen, med min medvetslösa pappa på ryggen. I en halv kilometer bar min andra farbror min pappa på ryggen till ett gömställe, ett gömställe i form utav buskar. Där fick min pappa ligga gömd tills sent på kvällen, ett under att han inte förblödde. 

När mörkret hade lagt sig och striden lugnat ner sig förflyttade de min pappa först i ett släp bakom en traktor och därefter i en bår på ryggen av en häst till Irans gräns som de passerade. Under sex månader låg min pappa obehandlad på ett sjukhus i Iran, med liggsår, trycksår och splitter kvar i diverse delar av kroppen. Från Tehran förflyttades min pappa sedan till Damascus, Syrien, där han behandlades på sjukhus i ungefär en månad innan han skickades till Sverige den 24 maj 1982. 

I sex månader låg han på infektionskliniken i ett tillstånd som läkarna kallade för inhumant, sedan skickades han mellan avdelningar i två år innan han kunde börja med rehabilitering. Litervis med påsar blod, ett dussintal operationer och många år av rehabilitering senare är min pappa idag förlamad från midjan neråt men vid liv, än idag har han splitter kvar i bröstet, bestående psykiska och fysiska men och ärren från skotthålen pryder hans kropp. Pappa bär allt det här med stolthet. Han gjorde det på grund av kärleken för sitt land. 

Han har förlorat många vänner och familjemedlemmar genom åren, brodern som bar honom på ryggen är en utav de, men hans styrka går inte att se förbi. Min pappa må sitta i rullstol men jag har aldrig någonsin sett min pappa som "handikappad". Pappa kan köra bil, laga mat, jobba som alla andra, och jag hade min alldeles egna racerbil som barn (haha) - pappas rullstol. Han gör allt "normala" människor kan göra och lite till. Det är ett mirakel att min pappa är vid liv idag, men fan vad jag är tacksam för det. Pappa, du är min kung, mitt liv och mitt allt. Om jag hittar en snubbe som är ens hälften så mycket man som du är, och besitter hälften av ditt mod så kan jag skatta mig lycklig. 
 
 

Längesedan

Jag och ångest hade ett avtal. Han skulle lämna mig ifred. Han skulle sluta kväva mig och lämna mig i tårar. Igår körde han avtalet i köksmixern och brände upp resterna i öppna spisen. Än en gång ville han ligga sked med mig och hålla mig hårt runt bröstkorgen tills jag knappt fick någon luft.

Jag älskar havet

Det är något med hav och sjöar som sprider ett enormt lugn i mitt inre. Havet är bland det absolut bästa jag vet. Det får mig att inse hur liten jag faktiskt är och hur otroligt det är att jag är en del av något så stort. It keeps you grounded. Jag älskar verkligen att ligga på stranden och sola och bara höra hur vågorna slår mot sandstranden eller bara sitta där i timmar och kolla på solnedgången. När jag var i turkiet i slutet på 2012 hade jag som vana att gå själv till stranden en timme innan solnedgång när det var som mest tomt på folk och se solen gå ner, andas och bara samla tankarna. Hyser en enorm respekt för havet, hur stark du än är på land så är du aldrig starkare än havet. 
 
 
 
 
 
 
 

Throwback - Kina

Rutschkana ner för Kinesiska muren i april 2012. Mutianyu är den delen av muren som vi besökte. Sägs att det är bland de vackraste delarna, och inte heller lika mycket turistkaos. Obeskrivligt vackert!
 
 

Failad videoblogg

Hej hej massa hej i videoformat. Vad tycker ni om stillbilden? Hahaha.
Jag försökte i alla fall!
 
 
Tidigare inlägg
RSS 2.0